Sent igår kväll kom den där j...a förtvivlan över mig igen. Jag satt och läste lite i mina dagboksanteckningar, som jag började skriva när vi miste vår son. Då kom kniven rakt i hjärtat igen och vred om länge. Då i de stunderna rasar allt omkring en. Sanningen försöker tränga in i min hjärna och få mig att förstå. Men hur vill jag kunna förstå? Jag längtar ju så förtvivlat efter min son. Min kropp skriker av längtan att få krama om honom. Det är ju så längesedan jag kramade honom sist.