En poets vedermödor (något svarta katter inte bryr sig om)
Orden söker sig genom nervtrådarna
till handen som krampaktigt håller i pennan
rumlar runt och blandas samman
innan de darrande fäster sig på pappret
i en sekelskifteslägenhet på Nygatan
precis där spårvagnen viker av mot Promenaden
Orden, eller åtminstone vissa, tas tillbaka
genom ett tjockt streck av pennans blåa bläck
Inte helt vågrätt
Orden vilar i ett kaos innan de återigen forsar ut
via den darrande handen i en återhållen iver
Blandar sig på ett nytt sätt på det nu lite tilltygade pappret
där på Nygatan i hörnet mot Promenaden
Sitter med pannan mot den kalla fönsterrutan
i min sekelskifteslägenhet
ser den gula spårvagnen skramla förbi
och vika av vid korsningen
Fortfarande dör vissa ord
genom det obärmhärtiga blå strecket
i väntan på att gåvan jag fått ska visa sin rätta skepnad
att orden ska falla från himlen och lägga sig rätt
medan katten ligger på mina plyschklädda ben och spinner
och fullkomligt struntar i de rätta orden,
sekelskifteslägenheter och spårvagnar