Min fasa inför
Döden
Förverkligades sakta
Ett tomrum
I mitt liv
Var enda beviset
På att du
Existerat

Månen är den
Enda
Som sett mina tårar
Med dess bleka
Sken
Virar den
In mig
I ett dunkel

Ett dunkel som
Sakta gömmer
Mig
Som får
Min sorg att
Försvinna bort
Men
Min längtan
Försvinner ej

Ensam
Med endast månen
Vid min sida
Irrar jag ut i
Natten
Ropar högt:
\"Min riddare,
Det blir aldrig som
Förr\"

Ett sista
Andetag
Och min själ
Lämnar ännu ett
Tomrum