Som avfall djupt i stadens grå kloak,
där möttes spillror från hon och han.
Då var det nog en ganska enkel sak
för dem smälta hop där smutsvatten rann.

Så fäste sig ett embryo till slut
i väggen och fick näring utav allt
som drog förbi i rör som ledde ut,
alltmedan vattnet flöt från varmt till kallt.

Så växte fram ett märkligt mänskoliv.
Det liknade ju ingen mänska alls:
den var blott äcklig som ett tidsfördriv
och dansa’ varken tango eller vals.

Den fanns där som ett stycke existens,
en kropp av skräp och en och annan cell.
Den tänkte, kände, på sin egen vågfrekvens
och var unik och individuell.

Till slut den fyllde rörens fulla längd.
Den växte som en svulst i sin kloak.
Allt i dess närhet utgjorde den mängd
den satte i sig enligt egen smak.

Så trivdes den i ganska många år
och levde utan känsla eller tänk,
men en dag blev tristessen alltför svår,
en tanke växte som en himmelsk skänk:

”Jag vill mitt liv skall bli speciellt.
Min trista tid jag hoppas är förbi.
Nu vill jag något helt originellt.
Ja, jag vill leda Sveriges Folkparti!”

Den dystra blobben vällde formlös fram
ur djupens trygghet ut som en koloss.
Till slut när tidens alltför gråa damm
har lagt sig vill han sluka (fp):s boss.

och med en rap ta över Folkparti’t
och leda det mot nya, djärva mål.
En formlös ledare av unken skit
kan fylla borgarblockets svarta hål.

Ja, snart nog kommer väl den stora stund
vår kloka blobb skall göra sin entré
och skaka Riksda’n i dess grund
och reprisera lejonkungs-succé.