Vi vandrade hand i hand
samma gata upp och ner.
Jag hade sko-skav
och skrek på hjälp,
och hjälpen infann sig i min hand,
du.

Jag blev allmänt ledsen (men det gick över när dina kärleksöverfulla-kramar omgav mig som en stickad sjal) då du retade mig för att jag hade hälsat på en söt gosse.
(Det hade inte varit lika pinsamt om du inte hade skrikit på mig)

Butteriks var full med folk(äkliga barn),
spöken och halloween-dräkter.
Jag hatar Halloween.

(Och brevet till SötaGossen ligger i hans skåp och jäser,
det kommer väll att sprängas av min nyfikenhet.)

Natten sparkade mig i ansiktet och skrattade rakt ut åt min paranioda sida.
För, fan, Ema, jag har ont i hjärtat av skräck ibland,
men utan dig att fickla med skulle det sprängas.
Nätterna hos dig hjälper mig att andas,
och nätterna ensam kväver mig som en kudde,
eller som något annat de visar på CSI.

Höst är bäst på dagen,
vad skall man ha färg till om man inte kan se det!
Regn är bäst innefrån,
vad skall man med blöta kläder till?

Ni/du(!)/hon/han/vi/någon annan förstår (och jag får ångest över rädslan, skräcken, fantasin, (ångesten), kärleken och värmen).