Vad tar man sig till när man rannsakat sig själv och inser att man inte har något hjärta?

Min far sa till mig för en tid sedan, \"du har förlorat den ödmjukhet du en gång bar\".
Han anar inte hur rätt han har.
Jag har inget samvete.
Det finns ingen sanning att tala om.
Det finns inget vackert att se.

Jag är inte den du tror att jag är och du kommer aldrig att beröra mig själ. Det finns ingenting att förklara och om du inte känner skulden genom mina andetag så kommer du aldrig någonsin förstå.

Kan du läsa mina läppar när jag uttrycker mitt hat?
Ser du det jag ser när du blundar?
Ser du genom mig?
- Nej du gör ju inte det. Så vänd dig om och gå.
Du kommer aldrig att få plats hos mig.

Det ryms inget mer i mina lungor och min själ har snart torkat ut.
Så säg mig, vad kan du ge mig?
Vad får dig att tro att orden jag söker finns just i Ditt ansikte?
Jag undrar, vad ser du när du läser från min ryggrad?
Vet du något jag inte vet om?

En dag ska jag också le inombords, oroa dig inte.
En dag kommer lyckan till mig.
Men innan den dagen så kan jag inte ge dig, det du aldrig haft.
Jag kan inte ge dig något vackert eller ärligt.
Jag räcker helt enkelt inte till...