Kom inte och säg att jag inte har försökt.
För det har har jag, kanske har jag försökt mer än alla andra. Men det är omöjligt. För varje gång jag anade Dina steg slösade jag all min energi på att stå ut ur hyllan. Bara någon centimeter, bara så att du skulle se mig.
Det är inte mycket jag begär bara att Du
ska ta mig i dina smala händer,
ömt bläddra i mig,
kärleksfullt läsa varje ord.
Sedan Du stegade in har varje kapitel, varje sida täckts av Ditt namn. Jag andas i samma takt som Du går, när Du gått andas jag inte alls.

Det finns andra steg också, nya steg, inte dina steg. De klickar som bara exklusiva skor gör. Och jag slutar andas. För deras klickanden är min morse. De säger
Du är bara ännu en del av en hyllmeter.
De säger
Och dina ord är ingenting.
Jag landar i en kasse.
Jag vill dö! Jag Vill Dö! Det var ju inte såhär det skulle bli. Det är inte såhär det ska bli. För utan att jag själv kan förstå det, förs jag med av frihetsströmmen i en rännsten.
Och skorna klickar förbi
Du hade ändå bara varit ännu en del av en hyllmeter.
Sedan är de borta. Eller så dränks de av ljuden från Dina steg. Du plockar upp mig. Du tar mig faktiskt i dina smala händer. Du har aldrig sett mig förut med gör inget för jag är i Dina händer nu och jag kan andas i takt med Dina steg.