Liv hade gets och liv hade tagits. Det kunde ingen ändra. Det visste han, och han visste att om han började falla nu, skulle han dra med sig sin syster. Han fick inte falla. Det enda han fanns kvar var för var att beskydda henne. Han hade undkommit ödet med en hårsmån bara för att finnas för sin syster och stödja henne. För att trösta henne när hon grät sig in i sömnen sent på nätterna. Även om han hatade det, han fick inte vara svag. Han fick inte visa henne att han var svag, även om hon trodde att han inte sörjde ödet, han fick inte vara svag. Hellre låta henne tro att han var känslokall och omänsklig mot det och dess följder, än att vara svag och inte kunna beskydda henne även om hon skulle hata honom.

Dessa tankar flög som ofta genom huvudet på killen med de mörkbruna ögonen. Ofta tänkte han på vad han hade upplevt och vad som skulle ha blivit om han hade reagerat annorlunda. Om hans syster hade stannat kvar hos honom, om han inte hade blivit den ensamma killen i staden. Han hatade sig själv för att han inte kunde hålla det löfte han själv hade gett sig för två år sedan, att beskydda sin syster. Nu var han ensam. Ingen som brydde sig om honom. Vad skulle det vara för mening med livet om ingen ens brydde sig om han var i livet eller inte? Han längtade så otroligt mycket efter en hand som skulle sträcka sig mot honom och åtminstone hjälpa honom lite. Men ingen hand, inte ens en tanke om hans liv fanns hos människorna, ett liv utan glädje och familj. Han kände inget medlidande varken för sig själv eller för andra. Ingen visste hur han kände sig.

Varje dag tvingade han sig leva utan att vilja det. Flera gånger hade han inte orkat göra mer, flera gånger hade han bara velat göra slut. Han stod inte längre ut med smärtan som ödet hade fört med sig. Ingen brydde sig på riktigt, skenet bedrog. Alla som hade kommit fram till honom hade bara ljugit. De trodde att han inte skulle lägga märke till det, men de trodde fel, han hade sett och hört hur de, efter att ha varit hos honom och beklagat ödet, vänt sig om och bara gått därifrån utan att bry sig om vad han behövde. Tidigt hade han insett att ingen brydde sig om honom, hans öde, hans smärta, hans svaghet.

Utan att bry sig gick han på gatorna, alltid med tankarna i huvudet. Ingen känsla vågade in i hans kropp. Inget hat mot de människor som ljög, ingen glädje över en till dag utan att ödet slog till, bara likgiltighet. Likgiltighet mot allt, livet, människorna och omvärlden. Han hörde hur pojkarna, som hade gått på honom, började viska och fnissa bakom hans rygg, men han brydde sig inte. I början hade det retat honom att alla hade åsikter, men ingen sa något om dem till honom. Men det var för länge sedan, nu hade tiden gått så långt att han inte brydde sig längre.

Han var så inne i tankarna att han inte lade märke till att han gick på någon.
”Oj, ursäkta, hur gick det?” lite skamset log tjejen mot honom.
Irriterad brummade killen bara och ville gå vidare, om inte tjejen med de isblåa ögonen och det bruna håret hade hållit fast honom och frågat:
”Ursäkta mig, jag är ny här. Jag ska till en anställningsintervju, kan du visa mig var firman Kaiba Corporation ligger?”
Ganska förvirrad visade han henne vägen till byggnaden. Fortfarande med förvirringen i kroppen gick killen med de bruna ögonen och det blonda håret till ett litet café. Ingen, inte ens turister ville tilltala honom. Varför hade den blåögda tjejen gjort det? Visste hon verkligen inte vem han var eller ville hon bara spela honom ett spratt? Varför hade hon lett mot honom som om hon verkligen hade menat det?
Utan att han hade lagt märke till det hade det gått en timme, när han såg tjejen med de isblå ögonen komma in i caféet. Han ville inte att hon skulle se honom, han ville inte att hon skulle sätta sig hos honom. Det gjorde honom bara nervös och fundersam. Men mot alla
förhoppningar, vinkade hon och log medan hon satte sig ner hos honom.
”Vilken stad, jag trodde aldrig att jag skulle hitta någonting här. Den är så otroligt stor.”
”För vissa så, för andra annorlunda” det var allt vad den blonda kunde återge.
”Hur menar du?” Nyfikenheten hade hon alltid haft, så länge hon mindes.
”Bry du dig om ditt, så bryr jag mig om mitt.” Han hade verkligen ingen lust att sitta här med en främmande tjej och snacka om allt och ingenting.
Vem är hon egentligen?
”Ursäkta”, började hon skratta, ”Jag heter Setou. Jag hade verkligen glömt av att säga det. Ojojoj som man kan vara när man är stressad!”
På något sätt påminde hon honom om hans syster. Hur hon skrattade, pratade, helt enkelt hela hon. Det gjorde honom vansinnig!
”Vad heter du då? Du ser så dyster ut, har det hänt något?”
Det ska du inte bry dig om! Vem är du egentligen? Vad har du för rätt att vara såhär snäll mot mig? Det var det han tänkte och ville säga, men han gjorde det inte av någon oförståelig anledning:
”Joey. Det är väldigt privat.” egentligen stämde det ju inte, eftersom att alla i staden visste om det. Och det skulle inte ta lång tid tills Setou skulle få veta det. Men han ville inte säga något.

Setou tog ett djupt andetag. Hon blev alltid så här skrattglad när hon var stressad eller nervös. Hon brukade inte vara nervös, men hur den mannen, som sa att han hette Joey, uppförde sig och reagerade på olika saker gjorde henne nervös. I början verkade han vara så ensam och förlorad, men nu, han är helt förändrad. Hon gillade inte sättet som han såg på henne. Det var inget hat, utan mer nästan förakt. Men för vad visste hon inte.
”Jo föresten”, hon försökte gömma sin osäkerhet med att prata, men misslyckades totalt, ”Det gick bra på anställningsintervjun. Dom skulle höra av sig, sa de.”
”Vem är du?” Hans kyliga röst skar med dödlig säkerhet in i hennes öra.
”Va, jag har ju redan…” försökte hon att förklara men han avbröt henne med samma kalla tonfall:
”Jag vet vad du heter, men inte vem du är.”
Hans blick var genomträngande. Det var nästan som att han höll fast henne med osynliga armar.
”Jag…” munnen kändes alldeles torr och uttorkad, ”jag vet inte vem jag är. Jag var med om en bilolycka för två år sedan och tappade minnet.”

”Jag var med om en bilolycka för två år sedan och tappade minnet”, orden ekade i killens huvud. Kan det vara sant? Utseendet har hon ju och man hittade ju aldrig kroppen i den brinnande bilen. Men brevet! Vad har hänt med avskedsbrevet som hon skrev?! ”Jag var med om en bilolycka för två år sedan och tappade minnet”, hon måste ha glömt att hon hade tänkt göra slut!

Varför började han plötsligt skratta? Varför lät det så befriande, som att hon bara hade väntat på det?
”Vad är det?” osäkerheten hade nu riktigt övermannat henne. Killen torkade glädjetårarna ur ögonvrån. Helt överraskande stod han upp och omfamnade henne.
”Jag är så otroligt glad! Du är inte borta!”
”Vad…? Vad menar du? Vadå inte borta?”
”Du är äntligen här, Serenety.”
”Vet du vem jag är? Hur vet du det?”
”Du är min syster, som jag trodde hade dött i en bilolycka.”
Lycklig lade även hon sina armar om honom och log brett.
”Storebror.” Viskningen var bara så hög att han kunde höra den.