I vilket en person skall komma att utbrista något och sedan göra sig redo att berätta historien.

Följande samtal utspinner sig.

-The speed of light!
-Förlåt?
-The speed of light!
-The speed of light?
-The speed of light!
-Du menar...?
-The speed of light!
-Om det förhåller sig... snabbare än ljuset, då förstår jag.
-The speed of light!
-Ja, ja, det förklarar ju saken.

Något senare.
Om bara filmen suttit i. Vilken film, undrar du kanske. Eller kanske inte. Inte vilken film som helst förstås. Utan just den unika filmremsa som fångar ögonblick i händelsernas centrum. Var är den nu? På vift. Panorera här. Ljuset i mitten av scenen, tack. Här som förut låg ett polisbefäl, ligger nu bara en blodbestänkt pingpongboll. Verkar den sorgsen? Borde den vara det? Till och med de bitar av en äppelmunk som... Sitter numera fastkletade på en uniformsrock. Är den lilla bollen ensam? Är den gul? Spritflaskorna! Den blödande och skrikande gestalten, offer för kallblodiga rånmördare (försök till dråp, domar’n) fördes inte bort av tillkallad ambulans. Utan kastades i en fyllecell, levande mer än död. Jag menar, ett polisbefäl är ju iallafall ett polisbefäl. Allitid av större vikt (!) än ett levande mordoffer. Även om polisen väldigt icke levande är. En gråsparv som följer med kroppen in i ambulansen, sitter förgäves och väntar på att befälet skall sitta upp och lämna ryggen fri, i det han skall utbrista:’Bra gjort pojkar, en förnämlig insats!’
I den himmel han dock färdas till, finns det varken äppelmunkar eller spritflaskor. Ty han ankommer till rånoffrens avdelning, och där vilar ledsamheter. ’Rödbetor, kalops och potatis’, tänker han när han tar plats på det moln som tillkommer icke-här-hemma-hörande. Så somnar han och drömmer. Nu tror ni förstås helt felaktigt att här följer vi med in i drömmens värld. Men icke! Vi låter honom med väldigt egna ord berätta.

Spännande fortsättning i del 2, kapitel 1. Eller kanske inte...