Linn sitter hemma på sitt rum och skriver en dikt som hon kallar för ”Hatar mitt liv”.
När hon har skrivit klart den, läser hon den högt för sig själv.

”Hatar mitt liv!”
Jag hatar mitt liv!
Snälla, stäng in mig i en vrå.
Finns det nån som har en kniv?
Vad har jag att leva för då?

När inte en enda med mig vara vill,
jag är så konstig och ännu mer därtill.
Ni som är nyförälskade, ni varandra har.
Och mig, ni lämnat ensam kvar.

Jag sitter ofta tyst, och inte säger till.
Så vad gör det om jag tar livet av mig?
För det är väl det som ni så gärna vill??

Det är många ord som jag inte heller förstår,
men jag är blott en flicka på bara fjorton år.
Det är ni som bestämmer vad ni med mig ska göra.
Ja slå mig bara med era ord.
Jag tål allting höra.

Fast jag är så konstig och liten, men är en helt vanlig tjej.
Så blir jag ofta biten, av dem som hatar mig.
Så vad ska jag med mitt liv till, när ingen med mig vill vara?
Snälla, snälla, snälla, ja döda mig bara!!

Jag orkar snart inte mer, och jag hoppas att ni en dag inser.
Hur ni kunde göra så…stänga mig ute och bara se på.
När jag tynar bort och försvinner.
Men, ingen ser att ner från mina ögon…
...tårarna dem rinner.