Bortom skogen bor en trollkvinna.
Det sägs att hon talar med de levande såväl som med de bortgångna.
Hon spinner och hon blandar, medan katten sitter i fönstret och väntar.
Jag kommer gåendes mot hennes bo, och jag får yrsel. Kommer ett varsel?
Så sätter jag mig ned i mossan och ser hur fåglarna flyr.
Himlen är lila och orange och askan faller från min hand.
Så återtar jag min vandring, mitt uppror och min strävan.
Kroppen känns stel och jag går med ögonen i en väska,
i alla flygfän små nog att passa in. I en svag bris tjuter jag ut mitt namn.
Dit jag är påväg är okänt land.

Huvudet pulserar och jag sveper in mig litet till.
Även om jag skulle gå åt fel håll skulle jag komma fram, detta var sagt till mig som liten.
Jag tror att jag kan slippa att bli återfödd till världen i samma kropp.
Det susar i lövverket medan jag tar upp min termos.
I det stilla ljuset känns det som om jag kan flyga.

Ändå känner jag oro. Den sitter i solar plexus, och det har jag alltid varit dålig på att uttyda, och inte gömma mig ifrån.
Mina skor trampar sönder några svampar och jag tar ett steg åt sidan.

Nu ser jag stugan och jag snurrar ett varv för god tur.
Katten kommer och möter mig halvvägs, och för mig spinnandes till henne.
Jag spinner inombords och har inte ont längre.



fortsättning kan följa