Förstod du någonsin vad du betydde för mig?
Under min hogwarts.nu-period mötte jag, var det dig jag började prata med först? För du hade två systrar och en bror som gillade Gyllene Tider. Jag kände aldrig din bror men jag kände dig, Sofie och den tredje syster jag inte ens minns namnet på. Men jag fick ett armband av henne i julklapp, som hon skickade med posten. Jag tror jag köpte något till henne också.
Har du kvar den där kudden jag sydde till dig, den med namnen på dina favoritkaraktärer i Buffy på? Och ja, vi var patetiska och pratade bara om Buffy, vi tävlade om vem som verkligen hade sett första avsnittet. Och förstod du hur många gånger jag repade upp det Spike jag hade broderat, för att få till ett bättre k, det skulle vara perfekt ju, kudden var ju till dig.
Det är väl först nu jag förstår hur besatt jag var av dig, när jag läser gamla sommardagböcker och inser att jag tänkte på dig hela jävla tiden. Och när vi åkte till Örebro för att hälsa på farmor så försökte jag få dig att träffa mig; kom igen du är tre år äldre jag kommer inte slå ner dig direkt. Nej, du ville aldrig, men jag bad pappa köra förbi ditt hus i alla fall, bara för att kunna tänka att du kanske gick där inne. Och fortfarande när vi åker förbi det där tegelhuset tänker jag på dig, kanske tänker jag på Sofie också, men inte lika mycket. Jag fick aldrig någon julklapp av dig, minns du?
Och sen gled vi ifrån varandra (läs: du tröttnade till slut), om vi nu någonsin hade varit så nära. För det krävs ju faktiskt arbete från båda hållen och det fanns bara inte.
Mamma frågar ibland om jag fortfarande har kontakt med dig. Nej, säger jag, nej vi pratar inte alls. Gjorde vi någonsin det?