Hon vaknade upp med ett lyckorus. Hon lät sina ögon vandra runt utöver havet. Solen speglades i all sin glans över det klara vattnet. Hon var lycklig. Aldrig hade hon trott att hon kunde må så bra. Hon hade lämnat det hemska bakom sig.

Den blonda flickan drogs ur sin sömn och vaknade upp till en massa skrik, som så många gånger förr. Hon var rädd, rädd för att han skulle märka att hon vaknat. Hon försökte somna om, men skriken och slagen hördes allt högre. Hon klarade inte utav det längre. Hon hörde ytterdörren smällas igen, hon undrade om det var han som i sin ilska lämnat dom över natten. Hon vågade inte gå och titta efter. Hon kände att hon var tvungen, för mammas skull.

När hon öppnade dörren fann hon sin mor liggandes i en pöl av blod på köksgolvet. Flickan fylldes av panik, tänk om hon är död? Flickan satt sig bredvid sin sönderslagna mor, hon strök sin mor varsamt över håret. Hon visste att så här kunde det inte hålla på längre. Hon försökte få liv i sin mor, till sin besvikelse så hade hon lämnat denna jord.

Flickan skrek och grät enda tills hon inte orkade ta ett enda andetag till. Flickan visste att hon var den enda som kunde sätta stopp för honom, monstret. Med sina sista kraftansträngningar bar hon ut sin älskade mor till deras trädgård. Hon lade en filt över sin mor, gav henne en kyss på kinden och sa, du kommer i alla fall att komma till himlen mamma.

Flickan sprang in genom vardagsrummet och ner till källaren. Flickan visste att monstret hade bensin dunkar där nere. Hon tog en bensin dunk och med tunga steg gick hon upp och satt sig i soffan i det såkallade vardagsrummet. Hon skulle minsann vänta på honom, även om det skulle ta hela natten.

Flickan satt med tunga ögonlock och tänkte på sin mor, sin älskade mor. Monstret skulle allt få stå till svars, det skulle hon se till. Hon frös till is, han var tillbaka. Utan att tänka öppnade den lilla flickan bensin dunken och sakta sprida ut dess vätska över soffan, runtom över allt i deras lilla hus.

Han, monstret. Möttes av en liten blond flicka vars själ var fylld med ilska och smärta i dess havsblåa ögon. Hon log mot honom, du kommer i alla fall aldrig få träffa mamma mer.

Den första tändstickan var lätt…