Men om personen som hittade hit av någon trivial anledning, kom riktigt nära så skulle det vara mer en ödets nyck om han eller hon skulle kunna upptäcka att det som såg ut som en fortsättning på stenen i själva verket var ett kamouflage i tyg och papper. Visserligen brukar sten sällan höja och sänka sig medan den andades, men denna lilla skiftning mot det lövverk som ändå då och då rörde sig omkring mig borde inte utgöra någon större fara för mig. Visserligen hade jag haft en ekorre sittande på min ena axel och mitt huvud en stund innan den skuttade vidare till okänt mål, men detta bevisade väl mest att jag inte luktade så mycket av människa som av lera, jord och av löv. Om jag lagt en brakskit just då hade ekorren säkert blivit rädd.
Ibland kunde jag höra folk på något avstånd, till och med hundar och fåglar kom i närheten utan att ge sig på mig, som de kanske skulle ha gjort om de tyckte att jag inkräktade på något vis på deras vanliga revir.
Min uniform, om man kunde kalla den för det bestod av en avsiktligt nedskitad overall, som jag utan större svårigheter skulle kunna kränga av mig, och då därmed även hela mitt kamouflage som satt fast i densamma. Under denna overall var jag lätt klädd i en luftig sportoverall samt löparskor under de vedervärdiga mockasiner som jag krängt över dem. Dessa lätta skor av läder och filt bar jag för att kunna röra mig tämligen ljudlöst här i parken. Den lätta typ av granatgevär jag valt till vapen för att utplåna polisstationen vägde knappt sju kilo, det var tillsammans med granaten som vapnet vägde tungt. Jag hade tränat på hur jag skulle sätta mig på stenen för att det skulle kännas mest bekvämt, men det var först när jag kom på att ställa mig på knä som jag fann den rätta positionen. Jag brukade gömma grejorna i en sportbag som jag pinkat på ett par gånger för att hålla djur borta ifrån den, den var dessutom litet trasig och ganska skitig. Den gömde jag i den täta lövverket ovanför huvudet, i en kraftig grenklyka och virade ett tillika skitigt rep kring grenarna för att hålla kamouflaget och väska rätt på plats. När jag åter blott var klädd i mina vanliga kläder brukade jag ta en lätt joggingrunda i parken, vilket ytterligare spädde på möjligheten till att trovärdigt vistas där utan att någon skulle fatta ovanligt intresse för just min person. Skötte min hygien gjorde jag på ett sjabbigt hotell med rumsuthyrning per timme. Frukost intog jag på ett litet undanskymt café med en kille som brukade sitta därinne och spela schack för sig själv. Lunch och middag intog jag på en restaurang som serverade någorlunda svenskliknande mat. Det var ingen svensk som drev krogen, men de visste hur att laga skandinaviskt. De var inte så hårda på kryddningen, ofta var det olika köttgrytor som gulasch och burgundisk gryta.

mera ruskigheter i nästa kapitel, håll händerna för ansiktet och läs mellan raderna, öh fingrarna