för vi slängde oss utmed marsluften
isande vindar blåste rakt igenom våra tillknäppta höstjackor
våra fingertoppar var iskalla och röda
och jag bet mig i läppen ännu en gång
för att inte de där orden skulle hoppa ut genom tänderna
Du sa, jag vill kasta mina vantar mellan träden och bre ut en filt över skaren

Jag är så trött på vintern och på dom som spelar sina roller alltför väl
Allting är en klycha och det gör mig till en enda stor kliché

För visst är allt på låtsas när man tänker på det
ingen springer med nerkylda händer i den andres
genom midvintersväder i mars
och lovar evig kärlek och trohet

för ändå krossas hjärtan
ändå fälls det tårar
och ändå står du där ensam med en bortappad vante och en bortappad tro

verkligheten
verkligen

och så sa jag
De kan gå där med sina brustna hjärtan och bara le oss rakt i ansiktet
för de har i alla fall känt något
när vi spenderade hela vintern
med att göra våra hjärtan till sten

Jag tänker inte bita mig i läppen längre
och inte låtsas om att jag bara vill låna dina vantar
för att få ett avtryck på din doft av hud
och hjärtat rycker till av ditt leende
än en gång.
Och vi går vidare bakochfram i matchande skor.