Jag är nog orolig för verkligheten i största allmänhet. Jag är rädd för bilarna och för solen, för dem som går förbi mitt hus och nästan allting som rör sig utanför min dörr. Jag är rädd för verkligheten jag lever i men jag är ännu mera rädd för framtiden. Det är nog där mitt problem ligger. Jag vet att det inte finns en tonårssång som inte innehåller rader om att inte vilja bli vuxen men jag tycker verkligen folk fokuserar alldeles för mycket på framtiden. Och som alla sagt tidigare, jag är inte först med att säga det. Vi lever inte i nuet. Det är kanske synd. Men jag lever varken i nuet eller i framtidsplaner så jag sticker nog ut på alla sätt o vis.
Jag sticker ut ögonen på folk, eller, det är så det ser ut i alla fall. De gillar och stirra och folk tror att jag gillar den uppmärksamheten. Jag gillar när folk lyssnar på vad jag har att säga men bara när jag själv vill. Så egotrippad, visst om att själv välja sina sekunder i rampljuset är att vara egotrippad så är jag nog det och det kan man inte komma ifrån. Jag gillar t.ex. att stå på scen. Då får jag ut allting som jag går och samlar på mig under veckorna. Jag skriver ner sakerna innan men känslan kommer inte ut förrän jag väl står där på scenen och spottar ut orden. Gitarren är snarare ett sekundärt hjälpmedel och ett sätt att få folk att lyssna mer på vad jag säger. Det jag inte gillar med att stå där är att du inte får säga att någonting är fel utan att ha en lösning på det. För det måste man tydligen ha i denna verkligheten, du får inte må dåligt om du inte vet varför. Du får inte hata systemet utan att hitta en ideologi som löser upp skiten och bygger upp den på nytt. Nej att stå på scen och tycka saker är inte alltid accepterat. Så jag försöker göra det jag gör. Spelar lite på min gitarr, sjunger sådär darrigt och gällt och tänker egentligen inte så mycket på om folk hatar det eller inte, alla har ju faktiskt chansen att gå därifrån. Efter trettio minuter är jag klar och går av scenen, ibland till slappa applåder och ibland till applåder som i mina öron låter som om de hörde hemma på fotbollsmatcher. Det är alltid kul men det är inte applåderna det handlar om. Det är uttrycket.

I morse gömde jag mig under täcket. Jag gör det ibland. Jag vet att folk ser det som en ganska svår och knepig sak att göra men jag vet inget bättre sätt att gömma mig ifrån verkligheten. Jag gömmer mig under täcket och gör ett litet lufthål och genom det lufthålet får folk prata med mig. Folk är ofta min mamma som ganska ofta ger mig många olika alternativ på vilka lektioner jag hinner gå på till skolan och hur jag kan ta mig dit, att hon kan köra mig osv. men ibland funkar det bara inte. Man ser inte någonting i slutet av dimman. Man vill bara sjunka ner genom madrassen och tyna bort till Garbochock låten ”Streberbarn”. För den illustrerar ganska bra hur det känns när allting varken är upp eller ner eller in eller ut. Det är bara fel allting.
Men ibland så klarar jag mig upp ur det där värsta och tar mig iväg till skolan. Det är ofta ganska grått i min stad för i min stad så får man inte vara ledsen eller glad utan anledning så de flesta låter bli att vara något utav det och går runt som ganska gråa typer. När jag kommer till skolan så är det första jag möter klasskamrater som påpekar att jag varit borta halva dagen och kräver (ja de kräver!) att få veta varför man inte kom på de första 3 lektionerna. Då vill jag bara sjunka ner genom golvet igen. För det finns ju ingen anledning med att försöka gå till skolan om det första man får höra istället för uppmuntran för att man faktiskt kommit dit är att man missat en massa. Jag hatar därför många människor. De vet kanske inte varför men jag hatar de för att de bara ser det dåliga i människor och inte det bra. De klankar hellre ner än uppmuntrar. Jag har själv varit sån så och jag gjorde det för att jag själv hade kasst självförtroende och ville klanka ner på någon för att själv känna mig bättre. Jag vet inte om det är så mina skolkamrater tänker men jag skulle kunna gissa på att det är så.

Varje helg försöker jag leva. När man menar med leva så menar jag inte bara andas och äta och sånt utan faktiskt göra något. Mina vänner gillar att gå ut och dricka alkohol och jag har testat att leva på det sättet ett par gånger. Att supa bort sina problem fungerade ungefär två veckor för mig. Sen kom allting tillbaka som en atombomb i själen. Så jag följer med dem ibland men jag brukar låta bli att dricka sådär mycket. Detta är inte heller acceptabelt i den här staden. Här ska man dricka om man är man. Man ska dricka och älska att festa. Jag tycker inte det är roligt att festa och detta tycker många är ganska konstigt. Jag tycker helt ärligt att det är roligare att spela gitarr en hel kväll eller sitta och lyssna igenom min Elliott Smith skivsamling. Det är svårt att bli accepterad och det är ännu svårare om du gör det svårt för dig själv genom att sticka ut på ett eller annat sätt.
Men när jag då, varje helg försöker leva så försöker jag le. Den senaste tiden, eller snarare de senaste åren så har jag lett mindre och mindre, samtidigt som jag skrattat mer och mer. Ingen förstår skillnaden mellan att le och att skratta. När jag ler så är jag glad. När jag skrattar tycker jag någonting är roligt. ”Roligt” är tillfälligt, att le är något som tyder på att jag faktiskt mår bra för tillfället. Men så länge jag slipper höra frågor om det så är det egentligen lugnt för mig. Jag gillar inte frågor. För att le krävs det att jag känner mig älskad, och att jag känner att jag kan älska. Detta händer inte när jag festar, detta händer när jag är med mina vänner och vi gör något som man inte gör annars. Det räcker med en liten vink av uppskattning för att rädda min kväll, och att jag får älska någon utan att personen tycker jag är dum i huvudet.

Framtiden finns men jag glömmer helst bort den. Vissa dagar går jag så nära kanten på dalbobron som möjligt men jag vet inte om jag ska räkna mig till en av de självmordsbenägna människorna. Det är bara det att framtiden inte alltid känns så lockande och jag vet inte om det beror på omognad eller rädsla. Ibland är det nog både och men jag orkar inte bli den där människan som jämt ska ta ansvar. Betala räkningar, skaffa lägenhet och körkort. Det finns inte i min värld. Jag lever med mina minnen som kanske känns mer övervägande negativa än positiva, men det är i alla fall minnen av en tid då jag kände mig trygg i tiden. Det kändes då inte som om tiden hela tiden knuffade mig i ryggen och sa åt mig att fortsätta gå. Jag blir stressad av att hela tiden fortsätta gå. Hela tiden finna nya saker och nya intressen. Jag hinner inte ens uppskatta det jag har innan det är dags att släppa det.
Så jag hatar framtiden, och framtiden hatar förmodligen mig.
Jag söker inte lyckan, jag är inget streberbarn. Jag har gett upp hoppet när det gäller att lyckas. Man kan inte lyckas, och du blir aldrig vad du tänkte du skulle bli.

När jag växte upp var min pappa nästan aldrig närvarande (”oh, det var ju otippat” tänker ni).
Med tiden så försvann han mer och mer och nu ser jag inte honom som min far över huvud taget. Han har bara skadat mig med sin egen självgodhet, han är skrämmande lik Karlsson på Taket när det gäller att lysa med sitt ego. Han berättar bara om sig själv och om hur han har hjälpt folk och räddat människor. När jag var liten var jag dum nog att tro på hans hyckleri men jag vet nu att det han säger inte är sant. Jag har ingen pappa. Det är bara så.
Ibland tänker jag att det vore lättare om jag inte träffat honom alls än att veta att han bor tio mil ifrån mig och att jag kan ringa honom när som helst. För även fast vi bor relativt nära varandra så har vi nu i skrivande stund inte pratat på nästan ett år. Han brukade ringa på julen (när det dåliga samvetet kröp fram) men i år fick jag bara ett julkort som förklarade att han skulle åka till Thailand. Han är ett svin och jag lär få leva med det. Allt jag vill är bara att aldrig bli som honom. Jag ska göra vad som helst för att aldrig någonsin bli som honom.

Det finns saker jag skulle vilja säga till alla er. Alla som läser detta, alla som känner mig eller inte känner mig alls. Alla ni som tror ni vet saker om mig och ni som faktiskt vet en del.
Jag skulle vilja säga en massa saker men det går bara inte.
Det finns ingen luft kvar när dagen är slut och jag lever nästan bara på natten.
Jag kväver mig själv just nu, jag kväver mig själv för att jag inte vet vart jag hör hemma. Jag känner mig som en utomjording i allas sällskap och det känns som om jag verkligen hör hemma någon annanstans. Det är inte meningen för mig att jag ska vara här.
Ni kanske tänker att jag bara dränker mig själv i självömkan men om ni tänker det så har ni inte förstått ett dugg av vad jag säger.
Det finns människor att lita på men jag litar inte ens på mig själv längre. För jag vet inte vad jag är kapabel till. Jag vet inte om jag en dag går för nära kanten. Vissa dagar känns det nästan för lockande.
Men det är det där med att älska som håller mig kvar. Kärleken känns som det enda sanna i denna världen. Det är det enda i verkligheten som lyser igenom dimman jag irrat in mig själv i.
Förlåt för att jag inte kan prata med er i verkliga livet, förlåt för att jag inte vågar säga det på andra sätt än såhär.
Men ibland så måste man få ur sig det, även om det aldrig lär försvinna. Men jag måste dela med mig. Man kan nästan säga att jag delar ut det.
Förlåt för det, men ibland så måste man.

” Jag är en konstig man, fatta det. Att vi är. Streberbarn”.