Jag har livserfarenhet som en 20-åring inte förväntas ha.
Det va längesen jag lärde mej att livet inte alltid är enkelt och ljust.
Samma liv lärde mej också att antingen använder man sitt förflutna som en ursäkt eller som en drivkraft.

Jag har en enorm drivkraft.

Mitt i allt detta funderande har jag uppnått insikter som jag inte trodde fanns.
Jag trodde jag var för ung för att kunna förstå.

Jag må vara vad man kallar ett maskrosbarn, men en av dom största anledningarna till att jag är den jag är, stark och optimistisk, är på grund av dej, mamma.

Ord kan inte beskriva dej, du är nästan övermänsklig.
Jag kommer aldrig förstå hur du orkat, alltid hållit modet uppe och gett oss den trygghet du visste att vi behövde.

Du är den största förebilden jag någonsin kommer ha.

Du har gett och gett och aldrig slutat kämpa...
Du var den man kunde räkna med.

När vi uppfört oss som obeskrivligt otacksamma tonåringar så fanns du fortfarande där, med en öppen famn och gränslös kärlek.
Allt du gjorde för oss, som jag knappt kan förstå än idag, utan att begära något tillbaka...

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på alla onödiga tonårsbråk, att jag inte uppskattade då, allt du fått gå igenom..
Din styrka är obeskrivlig.

Alltid ett öppet sinne,
alltid en axel att gråta mot,
alltid förstående.

Du är ovärderlig.

Allt du gjorde och allt du önskade, va för att vi skulle ha det bra..
Jag är så tacksam över att jag har dej.
Det finns nog ingen som imponerar mej mer.

Lycka är en familj, som håller ihop och finns för varandra, som vi

Det är som du säger: allting blir bra nu, för vi har varandra..

Jag älskar dej mamma