Du la dina armar runt min trasiga kropp
och med ditt leende, dina ord och dina sinnen
fick du hela min värld att rasa ihop.
Du kröp in under min hud, nära, tätt inpå.
Byggde gångar till mitt hjärta, varsamt.

Där stod jag,
sårbar och med själen blottad.
Balanserandes mellan att släppa allt
eller stänga helt. Som på taggtråd.
Rädd för fallet, ännu mer rädd
för den fortsatta smärtsamma färden framåt.
Tanken som kraschade runt mig
\"- han är allt jag behöver, allt jag vill ha.\",
fick mig att sluta mina ögon och falla.

Jag slungades ut ur min kropp,
för att snart slukas upp av hela dig.
Hela min värld byggdes åter upp,
med dig som grund, som materia, som himmel
- som allt.
Och med varenda fiber i min kropp
började jag älska dig.