”Men det måste finnas nån kvar.”, säger jag.

Eddie tittar ilsket på mig medan han vandrar av och an. ”Självklart finns det nån kvar.”, säger han, ”Hela byn därnere är ju full med folk. Och de idioterna kommer sköljas bort när dammen brister.”

De stora sprickorna i den massiva muren som håller allt vatten på plats verkade ha blivit större under natten.

Eddie tröttnade till slut på att vandra fram och tillbaka, och satte sig ner på en sten och började bläddra bland några gamla fotografier som han alltid bar med sig numera.

#

Jag tog en promenad i utkanten av byn, folken höll på med att restaurera sina hus eller de hus någon annan lämnat efter sig. Barn byggde ostadiga saker från bitar av asfalt.

När en medelålders kvinna tittade åt mitt håll pekade jag mot de stora sprickorna i muren, men hon bara vinkade tillbaka så jag promenerade vidare.
”Vad som ledde till detta är inte viktigt”, säger Eddie, ”Dock var nånstans det kommer leda.” Jag kan inte säga att jag tycker han har fel.

#

”Rymdstationer då?”, frågar jag Eddie när vi sitter uppe på klippan.

”Rymdstationer?”, frågar han tillbaka och nickar lätt med huvudet.

”Ja, det måste väl finnas folk kvar i rymdstationerna.”, utvecklar jag.

Han funderar över detta en stund, tittar sedan upp mot den klarblå himlen och bländas av den starka solen.

”Rymdstationer med vad?”, frågar han, ”Galna ryssar? Laikas skellett?”, han fnyser och rättar till ett veck på ett av sina kort.

”Men det måste ju finnas folk nån annanstans.”, envisas jag.

”Visst. Tro du det.”, säger han och rycker på axlarna.

Resten av dagen ägnar vi åt att diskutera olika katastroffilmer vi hatar.

#

”Det finns inga klockor som fungerar.”, säger Eddie när han kommer upp från byn nästa dag. ”Inte en enda fungerande klockan i hela byn, ingen verkar heller veta vad det är för datum. Några är ganska säkra på att det är april månad.”

”Så vadå?”, frågar jag.

Han blir irriterad. ”’Så vadå?’ Det finns ingen som håller koll på tiden. Snart vet vi kanske inte ens vad det är för år längre. Det vore väl inte alltför mycket begärt att idioterna där nere kunde ristat in ett streck nånstans för varje dag som gick.”

Han börjar koka upp och pekar ner mot byn. ”En del av dem har börjat inreda sina vardagsrum med soffor och har, lyssna på detta, ställt upp teveapparater framför dem. De väntar på att TV ska komma tillbaka. Ingen verkar oroa sig för dammen.”

”Folk kommer fortsätta vara folk. Det är inget man kan göra nåt åt.”, säger jag.

Eddie bara tittar på mig efter jag sagt detta, något sorgset finns långt inne i hans blick.

#

Jag promenerar runt i skogsområden och tittar emellanåt upp mot himlen och funderar på rymdstationerna, och om de kan landa på jorden ifall det inte finns någon kontrollstation kvar att anropa. Vet de vad som hänt? Vad ska de göra åt saken? Finns det några där uppe?

#

Nästa dag står jag och Eddie uppe på klippan och tittar på när dammen brister. De närmsta husen krossas helt eller bitvis av stenblock och vattnet sköljer över de resterande så de faller som korthus. En sak är säker: Nu är det i alla fall bara jag och Eddie kvar här nere.