I närmare ett år hade föräldrarna låtit gånginstruktioner på ryska hänga på barnkammarväggen, och till slut hade ungen lärt sig gå - - tänk att barn utan någon som helst hjälp kan lära sig ryska, och det utan att ens höra det uttalas!

Efter tre år av dataspelsnätter, för lite sömn och av excentriskt beteende som sånär hade drivit föräldrarna till vansinne, steg pojken en dag ut ur sitt rum som en förvandlad puppa: han hade blivit en vacker fjäril som både skulle charma människor och komma att klara sig väl så bra som någon annan av sin generation.

Vem blandar väl ihop det för sig så som människan?

Tillfälliga dofter och färger får oss att ta viktiga beslut i någon speciell riktning. Vi blandar känslor och tankar utan att förstå att det är det vi gör. Vi pekar på hur förnuftet helt säkert och bevisligen styr oss: men vi glömmer att om vi inte kände positiva känslor för förnuftet, skulle förnuftet lämnas därhän...

I vuxen ålder står människan utan någon världsbild som knyter samman människorna med varann, och då släpper hon det hela. Och detta hedervärda beslut att låta sökandet bero vore en frälsande tanke i sig, om den bara varit medveten och inte nedsjunken - som ett isberg i havet - i det omedvetna.

På ytan fortsätter tokerierna, förföljelserna, krigen.

Men allas hjärnspöken, allas illusioner, tycks bilda ett mönster: Det tycks finnas en vag men ändå betydelsefull dragning mot harmoni och fred i universum trots allt! Mönstret tar form. Vi lever i det och censureras av det fast vi inte vet om det.

Men en enskild individ kan ändå fortsätta strida i sin förvirring. Det gör varken till eller från i det stora hela. Mönstret skall ses från mycket långt håll.