Han slängd runt mig i rummet, som om jag var en leksak.
Fick mig att se på allt ur alla olika vinklar.
Sen tryckte han mig upp mot väggen.
Han höll hårt om mina armar med sina smutsiga nävar.
Den kalla väggen rev djupa sår i min tunna hud.
Jag har aldrig varit så rädd.
Han andades tungt och mellan gula tänder väste han ohörbara ord.
Han vältrade sig över mig.
Tyngden på mitt bröst, jag kunde känna hur luften pressades ur mina lungor.
Hur hjärtat fick kämpa för att slå.
Jag kände hur brösten gick sönder när han hårdhänt kramade dem.
Smärtan var obeskrivlig.
Sen slet han av mig kläderna, rev sönder min dyraste tröja, och slängde dem i ett hörn.
Alldeles naken stod jag framför honom, sårbar och rädd.
För en stund stod han bara och tittade på mig.
Grinade åt min beniga kropp. Hade han hoppats på något bättre?
Jag blundade, ville inte se vad han skulle göra med mig. Ville inte vara med längre.
När han trängde in i mig trodde jag att jag skulle spricka.
Han var hårdhänt, verkade inte bry sig om att jag kved.
Det fanns inget jag kunde göra, jag var hjälplös.
Han pustade och stånkade i mitt öra.
Jag var smutsig, hade blodsmak i munnen.
Luften jag ville använda för att skrika fanns inte. Allt jag kände var smärta.
Mina ben ville vika sig, men han höll mig upprätt. Kunde det inte vara över snart?
Med ett stön drog han sig plötsligt ur mig och stod flåsande kvar.
Varenda millimeter av min kropp värkte,
och jag kände en varm strimma blod långsamt rinna ner för ena benet.
Jag ville inte titta på honom, inte erkänna vad som just hänt.
Tårar letade sig fram i ögonen och jag försökte skylla mig med nariga fingrar och spruckna nagelband.
Utnyttjad.
Ensam.
Sviken.
Smutsig.
Ned trampad.
Hjälplös.
Smärta.
Kunde se hur han tog på sig kläder. Med avsmak i blicken tittade han på mig en sista gång.
- Sträck på ryggen nu, du vill väl inte att folk ska tro att du är svag?
Sen lämnade han mig.
Jag har aldrig varit så rädd,
som när livet våldtog mig i en vinkällare inte långt från där du bor