Mina förut röda leende läppar har blivit blå och sammanbitna.
Min förut intresserade och uppmuntrande blick är intetsägande.
Mitt skratt som förut värmde och skänkte glädje hörs aldrig längre.
Mina förut spraliiga ben drar bara runt längs dom gråa trottaren utan att veta vart dom ska...förut gick jag till dig, men vart ska ja nu gå?
Är det nån mening att gå utan gå?

Det är så mycket jag vill säga det,
så många ord som borde sägas men som aldrig komma lämna mina läppar.
Jag vill skrika ut allt jag håller inom mig, men jag vet inte om det kommer att göra någon skillnad.

Du är lika underbar som solens strålar en varm sommardag,
du lyser upp varje rum du går in i likt ett stearinljus en kall vinterkväll.
Du har dina fel och brister precis om alla andra, men du är så nära perfekt man kan komma...du är allt jag vill ha, du är allt jag önskar att få.

Du kommer alltid finans kvar i mitt hjärta men just nu försöker jag att glömma dig..