Jag blir knäsvag ibland. Bara av att se hur folk skriver. Det är att inse, bara sådär, plötsligt inse att folk känner, liksom jag. När man fattar att det är känslor, tankar, smärta och lycka som är dessa ord.

Jag gråter lätt. Mest av lycka.
Det är inte så att jag oftare är lycklig utan bara det att lyckan syns så mycket lättare. Jag gråter enklare av lycka än av smärta, för lyckan är allas, men smärtan min.
Den ska stanna inne hos mig.
Men jag gråter mest av smärtan som jag ser i andra. När en Älva plötsligt slutar le. När någon säger, tyst och uppriktigt \'hjälp...\'

För jag kan inte alltid hjälpa.

Och för att alla inte alltid kan le. Och jag förstår inte varför.
Kan vi inte bara komma överens om att sluta gråta nu? Jag vill inte vara olycklig och jag vill inte att du ska vara det heller.
Och Älvor ska aldrig behöva sluta le.
Och allt jag kan göra är att säga till er och världen tyst och uppriktigt \'hjälp...\'
Le.