Höghuset ser ut att brinna när solnedgångens ljus reflekteras i dess många fyrkantiga fönster. Röda och orangea lågor som tävlar om ögats gunst , bakom de två stora ekarna , vars löv för länge sedan förmultnat. Deras grenar gungar långsamt fram och tillbaka i den hårda, kalla vintervinden. Solen som redan gått ner bakom de karga barrträden , granarna och tallarna, i öst ger ifrån sig ett sista tecken innan den helt ger upp. Den lilla snö som fallit har för länge sedan försvunnit från vägarna. Nu finns bara vita små fläckar , gräset ser ut som en kal rysk tundra , berggrunden drar ihop sig och skakar , träden ser ut som avklädda spökskogar. Himlen ger bara ifrån sig ett svagt sken av rosa , ett stort mörker faller snart åter över staden Linköping , staden som fryser och skakar , staden där livet passerar revy mitt framför ögonen på mig. Staden som redan gått i ide. Staden som sviker mej , drar undan mattan under mina fötter. Staden som blivit gammal och grå medan den lurat sig själv med sitt självgoda snack om sin egen förträfflighet. Vad gör jag här ? varför bor jag här ? Vart tog allt det vackra vägen ? Vem tog allt ljus , allt hopp, all glädje ?