Morfar, jag samlar små bitar och pusslar ihop dem,
allt i hopp om att få dig mer levande.
Jag omger mig med saker som påminner mig om dig.
Bara för att slippa leva med faktumet
att jag inte längre har dig kvar hos mig.

Fortfarande tänker jag på dig som att du lever
Att det bara är att ringa och fråga hur det är
Och att du är död, har jag inte riktigt accepterat än.
Även om du gått till andra sidan, så håller jag dig kär
och genom min barndom var du min allra bästa vän.

Snälla morfar, säg att du tänker på mig än,
att du vakar över mig, så som du alltid gjorde då.
Utan dig känner jag mig så vilsen,
hela livet tycks ligga höljd bakom en dimridå.
Så stanna hos mig, jag vill inte vara så här sorgsen.