Jag har aldrig varit den
som tar ett första steg
och dom kallar mig för feg: en obetydlig väg..

Jag har aldrig varit den
som ensam blir för sen,
men det tar på mina ben - jag orkar inte gå..


När du är tyst
så hör jag det du sa.
Jag blir så skrämd,
att jag gjort fel..

Ett misstag skulle göra dig tyst,
jag skonar mig från dig.
Men jag lovar att gå,
om du vågar att le..

Säg någonting..


Jag vet att jag har fel,
du berättar vad jag ser:
ett obetydligt dråp,
så berätta hur jag mår.

Jag väntar tills du ser
pappret jag klottrat ned:
\"förlåt mig, jag är feg\"