Och jag inser att jag aldrig riktigt förstått,
Innebörden av en handling förut.
Att jag på något vis,
Gått och trott att det som är gjort,
Försvinner i ett stort, svart hål,
Som är det förgångna.
Men så är det inte.
Det som gjorts lagrats,
Står där som förstenad tid,
Bakom en.
Oföränderligt för evigt.

Ibland kan jag känna ett sting,
Av förtvivlan och sorg,
När tankarna söker sig in i mitt huvud,
Som elaka insekter.
Jag känner mig smutsig,
En smutsighet som inte går att göra någonting åt.
Den har fastnat, som ett nytt skinn.
Jag känner mig äcklad,
jag är äcklad av mig själv.