En svart skugga gled in igenom den stängda dörren. Den fortsatte ned med snabbare tempo in igenom en korridor. Den var hela tiden nära att stöta ihop med någonting men den väjde undan. Ljusen i ljuskronan blåstes ut när den svarta skuggan gled förbi i snabbt tempo. Det gick inte att hejda den. Den far upp för trappa efter trappa. Ett förgyllt fönster med regnbågsmönster. Stora gamla trappor av trä. Död var sången som löd. Ingenting annat. Upp för alla trappor. Uppe. En stilla bris. En plötslig tystnad.

Den svarta skuggan stod stilla ett ögonblick men gled sedan vidare i snabb fart. In igenom dörrspringan. Ett litet rum. En säng, ett bord, en bokhylla, ett fönster med vita spättsgardiner och en människa. Och skuggan började göra någonting som en skugga inte kunde göra. Den började suga in väggen. Suga in den så det blev ett hål för en människa. Sedan – skuggan vände sig om. Inga ögon, bara tomt svart gap. Den gled långsamt till sängen. Den bytte skepnad till en människa. Människan var mager. Det var en pojke. Han drog upp människan ur sängen och släpade den nu skrikande människan till hålet i väggen. Han satte in människan där och bytte skepnad till skuggan igen och sög ut väggen igen. Nu var den på plats. Den svarta skuggan gled fram till fönstret igen. Entonig, svart, mörk och ond pianomusik hördes. Gardinerna på fönstret var trasiga nu. Och svarta. Skuggan stod där länge. Väldigt länge. Det gick inte att säga det i ord hur länge. Men det var länge.





En grön lastbil körde in på en gårdsplan. Det spelades countrymusik i lastbilen och stämningen var glad. En man, en dam och två barn satt i den.
”Mamma titta vad fint huset är!” Sa en flicka runt 5 år. Flickan hade tofsar med rosetter på och hon hade en röd klänning. Hon såg lycklig ut. Hon hette Sinnie.
”Ja… Mamma det var ju jättefint” Sade en kille. Han var runt 15 år och hade ett par slitna jeans på sig och en t-shirt. Han såg glad ut han med. Han hette Ray.
”Ja, det var ett väldigt vackert hus” Sade Lissie, mamman till de två syskonen, och hon log mot huset.
”Jag håller verkligen med er” Sade deras pappa Börje.

Lastbilen stannade. Tillsammans hjälpte dem varandra att packa ur bilen och Börje var på väg för att låsa upp dörren. Han kände en kall vindil susa in mot han när dörren gled upp.
”Det här var ett fint hus med äcklig stank” Skrockade Börje och hukade sig ner. Han hade fått syn på en nyckel som låg intill dörrens tröskel.
Han muttrade för sig själv och stoppade den i fickan.
Sinnie satt kvar i bilen och tryckte ner sina fina barbiedockor i hennes stora jackfickor. Hon hörde hur Ray och Lissie bar ut en massa saker ur bilen, eller rättare sagt, varje gång Lissie bar ut en kartong lättade bilen.

”Sinnie, du får komma och hjälpa till!” Vrålade Ray som staplades fram genom regnet in mot ytterdörren med en massa ryggsäckar hängandes nerför armarna.
”Jag kommer!” Suckade Sinnie och öppnade dörren, regnet träffade hennes nästipp och som stänkte upp i hennes ögon.
”Neeeej!” Helt plötsligt stod Sinnie där, alldeles gråtfärdig och på väg att bryta ut totalt, hon såg ner på marken.

Ray rycktes till och trodde någon stuckit sjuttiofem knivar i hennes ben.
”Sinnie vad är det?” Han rusade ut och ställde sig framför henne, inget blod och ingen skråma. Hon pekade ner på sina fötter där hennes finaste barbiedocka låg begravd i leran, hela hennes blonda hår var förstört av leran som smetat sig in.

”Men Sinnie? Snälla… strunta i dockan vi kan ju bara köpa en ny? Kom nu” Ray drog i hennes arm men Sinnie envisades och greppade tag om barbien och stoppade den i hennes ficka igen.

När allt kommit in klagade Börje över elementen, och att fönsterrutorna behövdes byta ut, han klagade på allt.
”Och så den här mattan!” Han tittade äcklande på den gröna mattan med små brodera figurer på. Sinnie såg beundrande på den, hon tyckte minsann det var fin. Lissie var redan ute i köket och packade in kyl-och frys varor.

”Och möbler fanns det gott om… Kolla bara vilken fin antik soffa vi har.”
Börje såg ner på en dammig soffa med nerböjda armstöd.

”Men farsan, jag vill ha ett rum, NU” Ray kilade upp för trappan och tänkte ta det finaste rummet av dem alla, han tänkte inte låta Sinnie få det största och finaste. Han hörde hur Sinnie sprang bakom honom i trappan.
När han kom upp var det som en lång korridor, det var nästan som på ett hotell. Det var ungefär sex dörrar, Ray öppnade alla och tittade in. I en ren besvikelse hade alla varit likadana, små och fula tapeter. Fast i det sista rummet var det ett likadant rum, men det stod möbler i rummet. Det var en säng, ett bord, en bokhylla, ett fönster med vita spättsgardiner. Fast gardinerna var gamla och nerrivna.

”Det här kommer nog Sinnie gilla” Sade Börje som hade kommit upp för trapporna precis.
”Åh det här rummet jag vill ha, VILL ha!” Utbrast Sinnie glatt och sprang in i det, hon kastade sig i sängen.
”Deal, då får du det., och du Ray gå och välj ett rum nu, alla är nog hungriga så jag och mamma går och lagar maten” Sade Börje och gick därifrån.

Sinnie satt ensam kvar i rummet och inspekterade det. Här skulle hon bo i hela sitt liv, det var mycket bättre än lägenheten i stan. Hon var faktiskt ganska glad över att pappa hade fått hjärtproblem, så dom hade blivit tvungna att flytta till ett större hus i ett lugnare område.

Sinnie reste sig intresserat upp och granskade väggen. Det var riktigt fult. Det var som en bula i tapeten tyckte hon, hon skulle komma ihåg att säga det till sin pappa så han kunde laga det. Plötsligt stängdes dörren igen med en smäll. Sinnie rycktes till och såg bak. Hon sprang fram och drog i dörrhandtaget men det gick inte att öppna.

Då hörde hon en röst. En konstig röst, som nästan lät mekanisk.
”Jag har väntat länge på sällskap, nu ska du komma hem till mig” Sinnie vände sig om. Hon kunde inte urskilja vad som stod framför henne, men obehagligheten kröp henne närmare när bulan i väggen växte och öppnade sig. Skuggan tog tag i Sinnie och tillsammans åkte dem in i hålet.
Sinnie var bara rädd, hon skrek förtvivlat när hon hamnade på ett kallt golv, och skriken blev högre när hon framför sig såg en alldeles mager pojke, alldeles blå runt ögonen, och såg ut att lida riktigt mycket.
”Han den här pojken ville inte vara min vän, så nu har jag skaffat en ny” Sade den mekaniska rösten från den obeskrivliga skuggan.


Skuggan hade fått en vän.