sekunderna kommer aldrig tillbaka och insikten hugger mig i bitar. tiden går så fort men jag känner inget vinddrag. absurdister vet vad de talar om.

de mörka djupdykningarna under isen har varat längre på sistone. jag kan hålla andan. hur långt vågar jag simma innan jag vänder? tänk.. att välja att inte vända? att fortsätta framåt istället, med full insikt om det oundvikliga. precis så är ju livet.
det kanske är lättare att andas under ytan? ändå är jag rädd för känslan att andas in tungt grått vatten istället för luft.

ibland när jag vaknar är det så fruktansvärt starkt. ibland önskar jag att det inte fanns några alternativ. jag mår illa.
att tvinga i sig glädje. en videosamling med en massa inspelade lyckliga filmslut.
att omge sig med oskuld. vita tapeter och blommor i fönstret.
allt är så outhärdligt tomt, meningslöst och patetiskt.

kärnan i tillvaron är svart.
men mina ögon har kanske bara vant sig vid mörkret nu, och kanske en ny värld öppnar sig.
ser jag spöken eller döda ögonceller?
jag leker med kroppen i den smärtstillade skuggan. det är ändå bara elektriska impulser. vi är träd. hugg hugg, ge och ta, klipp och klistra. min mun blöder av alla vassa lögner.

alla mina demoner, det är egentligen bara jag.
jag tappar så lätt perspektivet.