någonstans och somrar sedan i vulkanlandskapet vaknar vi ihopkrupna, frusna med armar och ben överallt om varandra, nära efter att ha sökt värme under natten i tältet, som vare sig tål regnet eller vinden. På dagarna händer det att jag skriker åt henne med höga systerrösten, så att folk vis sidan om tittar konstigt på oss. Men kölden formar våra kroppar närmare, skrynklar sömnveck på kinderna och i morgonsolen vid Myvatn glömmer vi bort att vara arga.
Vägen rakryggad och rakfram. kantad med nakna stenhus utan krusiduller, för här byggs inga trähus för här finns inga träd och ingen skog.
vita ångor från jordens inre.
små små rosa doftar mod i skrevorna, befolkat av osynliga. Rakel lär mig danssteg på asfalten medan vi väntar på nästa bil.
vinden drar hårt i regnjackshuvan och bilen bromsar mitt i vägen. vi springer med guppande ryggsäckar, dansstegen i fötterna och hoppar in i baksätet.
Den unge mannen, blondrufsig, ser ut precis som jag vill att en islänning ska se ut. ögonen ljusljusblå, den vita stickade och hav och saga över sitt väsen.
Hennes svarta lugg och den tatuerade handen med slingrande vackert, viftar när hon pratar.
-Jaha, så ni är från sverige och ni liftar... ja ni behöver då inte känna er oroliga, för här på Island finns bara en handfull psykopater och de sitter inspärrade allihopa.
Ihopkrupna, uppkrupna med ryggsäckarna i knät ler jag och min syster i samförstånd och minns bilen innan, där föraren berättat att han en gång liftat och blivit slickad i ansiktet av föraren.

Vi lever längs öns vägar den sommaren och vi lever med många människors berättelser. upplever sagolika berg formade som vågor. vägar slingrande och raka. grönt gult svart ljusblått lila, och som om denna värld tillhörde en annan.
och sen
de fulla bilförarna, den gamle mannen med morfarlukt och dålig syn, de dribblande basketspelarna som på landsvägarna runt landet tränar kondition och uthållighet.
Då på den vägen med den svarthåriga och den unge alvliknande mannen har vi åkt vilse. hennes upprörda arm viftar nu fortare och fortare och han kan inte minnas var onkeln bor hur mycket han än försöker.
vi åker som irrbloss längs vägen och blir sedan avsläppta i ingenting.
vi vinkar hejdåtack till våra nyfunna vänner.
himmelsgrå och småskvitter. grusvägen tom, det gröna karga överallt och tyst tyst. det är tomt på nya bilar och vi går äventyrvandring vidare.
-kanske kommer bussen och plockar upp er, hade den svarthåriga sagt.
men det är stilla och bara vi och vägen
jag lär mig nya danssteg och dansar älvdans med jökulsa.

skavsårsblodiga och tröttfotade når vi hljódaklettar, platsen med ekostenarna som sägs svara om man bara ropar på rätt sätt. dvärgarop.
stenstoderna av lava, som mäktiga torn vid jökulsvattnets fåra, svarta ståndaktiga och redo. det är hänförande vackert och solvarmt.
syster hon lägger sig ned på mjukbädd av vitmossa vid en av raukarna och jag hör:
- kom kom kom...
jag glömmer bort min utmattning och går förtrollad längs älven.
stenarna drar i mig och jag ropar på älvor och småfolk och glömmer bort allt annat än där och vidare; kom kom
jag går gräsgrönt och svarttorn vidare framåt
jag ropar livets stora frågor, ekot studsar mellan de höga, som väntat mig.
jag får inga andra svar än min egen röst som snirklar sig tillbaka, speglar sig i vattnet, hoppar, studsar, kommer åter

jag hör inte hennes fotsteg och upptäcker henne inte heller förrän hon är riktigt nära. vitklädd och vitt långt i invecklat flätmönster, vänlig och sval hälsar hon mig:
- jag är Ti. det är sent och din syster väntar dig, vänd om och följ stigen. ni kan övernatta i grottan nära den plats där vägen går ned. imorgon kommer en buss som ni kan åka med. och kom ihåg, svaren de finns alltid inom dig.

jag går tillbaka. koncentrerar mig på mina fötter. jag upptäcker dem trötta och möra efter många timmars vandring.
När jag når Rakel är det sen kväll utan mörker, för här skiner midnattssol. jag är utmattad och väntad
-vad länge du blev, jag började bli orolig, vart tog du vägen?
-jag bara gick och gick och kunde inte sluta, som tur var kom ju kvinnan Ti och sa att du väntade mig och att jag skulle vända om
-kvinnan Ti? vem är det? och hur kunde hon veta att jag väntade?
här har det inte varit någon annan än klipporna och jag!

Vem var Ti och hur kunde hon veta om min syster och att jag skulle vända tillbaka?
den natten sover vi tryggt i grottan, med drömmar om storslaget och ekon av viskande röster.
morgonmjuka och utvilade när bussen rullar in på parkeringen

svaret på mina stora och små frågor, de bär jag inom mig, såsom svaret på vem kvinnan Ti är