Det hände mig
något på våren.
Dumdristighetens kärna
hade blommat ut
och jag ville flyga.
Hoppa ut från stupet
och sväva ut i intet
mot oändligheten.
Men inget hännde.
Mina fötter förblev
com cementerade
vid kanten.

Snurra, snurra och snurra
på hjulet.
Runt, runt och runt
går livet.
Så då kanske det är dags att ångra sig nu...