Jag har funderat över det här med förändring. Man kan konstatera att förändring är en del av livet. Allt som har liv förändras, vare sig det förvandlas, förädlas eller bara förändras litegrann. Ingenting kan för alltid förbli som det har varit hur gärna vi än skulle vilja frysa vissa tider och tillfällen och kunna leva i det alltid.
Vi tänker oss att förändring är något positivt och härligt. Det är det många gånger. Ibland kanske förändringen inte är till det bättre, i alla fall som det ser ut vid en första anblick. Men all verklig förändring är förknippad med smärta på något plan. Förändring och förvandling gör ont.

Tänk på löven som faller av träden och som direkt när de landar på marken påbörjar en förmultningsprocess. De blir till jord där nya träd kan växa upp. Eller tänk på fröet som sätts ner i och omsluts av den mörka och fuktiga jorden. Hela plantan finns inbäddad i detta lilla frö som sedan spricker och dör och ur dess spruckenhet växer något nytt upp ur marken. Av samma substans, men ändå helt nytt.

Jag fascineras av fjärilen som är en av de arter i naturen som genomgår den största förvandlingen. Jag läste i en bok häromdagen om hur de i puppstadiet är totalt inaktiva inne i kokongen samtidigt som deras organ sakta smälter ner. De bryts ner och kommer sedan ut som något helt nytt. Fascinerande!
Men tänk att gå igenom en så total förändringsprocess. Att låta det gamla dö för att något nytt ska kunna komma till. Vad läskigt det måste vara att inte känna igen sig och att ingenting längre är som förut, samtidigt som det måste vara spännande att allting är nytt.

I vissa tider utmanas vi till förändring på ett djupare sätt än förut. Det är i de tiderna vi märker hur gärna vi vill klamra oss fast vid det gamla. Intensivt klamrar vi oss fast vid det som är välbekant och som vi känner till. Rubbas det invanda blir vi oroliga. Om vi släpper vet vi ju inte vad vi får istället. Vi vet ju inte ens OM vi får något istället.
Nä, det är tryggare att hålla fast vid hur det alltid har varit. Hur vi alltid har varit. Hur jag alltid har varit. Hur du alltid har varit.

I en öppen miljö där förändring välkomnas blir den smärtsamma processen inte lika svår som den kan bli i en miljö där den inte är det. Det är enklast att hålla sig kvar i status quo. Vi vill inte bli störda. Vi blir oroliga när någon annan förändras för vi vill inte bli väckta ur den slumrande tillvaro som ett statiskt liv uppe vid ytan innebär. När någon börjar ta sig ur en väl inövad roll, plocka av sig maskerna som den haft på sig skapar den oro omkring sig. Väl invanda roller börjar rämna i sina grundvalar, människor utmanas att kliva ut ur dem och möta sig själva.
Hur svårt är det inte att förändras? Det gör ont. Om du förändras tvingas jag ta ställning till vem jag själv är. Och vill jag det? Kanske väljer jag istället att skjuta bort dig ifrån mig, eller kanske går jag till motattack, och tar ifrån mig själv tillfället att också jag - förändras.

Det krävs mod att förändras. Ibland tvingar livet oss till dem. Ibland blir det en naturlig konsekvens av det vi väljer i våra liv. En del förändringar sker oavsett om vi gör något åt det eller inte. De kan inte förhindras även om många försöker.
Ja, det här var lite funderingar i sommarnatten. Det gör ont när knoppar brister. Det är en smärtsam process när maskerna plockas av. Det gör ont när allting brister. Men ur allt det här föds nytt liv.
Slutligen ett ord fritt citerat ur NT. \"Om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det faller i jorden och dör, bär det rik frukt.\"