gulnande post-it lappar och brutna spetsar
tänker på alla de gånger jag glömt vad som var meningen att komma ihåg (aldrig velat)
egentligen är det inte så konstigt med tanke på alla de gånger jag försade mig om mitt förflutna och låtsades som att inget hade hänt
jag tror på allvar att saker händer av en anledning men slätas över av motsatser
jag tittade på repriserna jag lyssnade till bandet och alla ord var riktade till mig, mot mig men ändå kunde jag inte omfamna ett enda – de kändes för långt bort (alldeles)
och nu ett år senare kan jag ta upp min anteckningsbok och läsa att den här gången var det nära (försvinnandet)
men på avstånd var delarna av mitt liv som aldrig sattes ihop
delarna av mig som förblev enstaka i trasigheten
de som aldrig blev ett med helheten och bilden
av mig