Katrin satt på stenen vid elljusspåret. Hon har fått försprång även om det aldrig hjälper. Nu sitter hon och pustar efter bara hundrafemtio meter. Gympaläraren, Karin, ger en del barn försprång, för att alla skall komma i mål samtidigt säger hon. I själva verket är det för att de duktiga skall få någonting att jaga ifatt.

Katrin sitter på sin sten när hon hör de första komma. Det är fotbollskillarna, som vanligt. De skrattar när de ser henne och hälsar, nästan artigt. Fast med det vanliga hånflinet. Kanske borde hon vara glad, de hälsar ju aldrig annars. Det brukar bara knuffas och säga att hon är i vägen. Sedan kommer de flesta andra i klassen i en klunga. Snart kommer de ifatt Ulrika och Stefan. De springer aldrig mer än de första hundra meterna, sedan går de och pratar med varandra. Men inte med Katrin, för de är inte som hon, de är inte fetton.
Så Katrin brukar stanna och vila vid samma sten varje gång. Där grusvägen tar slut och stigen tar vid. Stenen har ramlat ner från den gamla gärdsgården och är nästan bekväm att sitta på när man har kutat som en galning i hundra meter. Stigen fortsätter längs åkern och upp i skogen. Katrin ser på medan alla de andra springer förbi i färgglada träningskläder. Hon säger ingenting till någon, och de flesta låtsas inte ens se henne.
Slingan är 3,5 kilometer lång. Men Katrin har aldrig sprungit den. Hon försökte klara hela distansen en gång, men det gick bara inte. Hon missade bilden och Karin kom och letade efter henne.

Där kommer Per stånkandes. Han är alltid sist, men han får inget försprång. Kanske för att han faktiskt springer hela vägen. Nu är Katrin inte andfådd längre och hon vinkar till Per som bara springer förbi och försvinner upp i skogen. Hon väntar i en minut till innan hon reser sig och följer stigen en bit. Några meter från gärdsgården kan man gå rakt upp i skogen. Det är en jobbig backe först, men efter den så är det några minuters promenad innan man kommer fram till mål. Hon kan inte sitta kvar vid stigen hur länge som helst, det kan hända att Karin kommer ner till lärarnas rökruta som ligger vid skolan och därifrån kan man se upp på stigen. Så Katrin skyndade sig upp för backen. Vilket innebar att hon fick vila vid en annan sten i säkert tio minuter innan hon fick tillbaka andan.
Hon tyckte om att sitta där i skogen där ingen kunde se henne. Hon kunde vara ifred och tänka på saker som hon tyckte om. Synd bara att hon inte hade något att tänka på. Hon plockade upp några tallkottar och kastade dem på ett träd för att se dem studsa, allt bara studsar av.
Ett par minuter senare hör hon de första springande stegen och lägger sig ner bakom stenen. Tio sekunder senare kommer den första fotbollskillen springande, det var naturligtvis Henrik och tätt i hälarna kom Daniel som håller på med orientering. Här måste hon vänta tills alla har sprungit förbi, annars kommer de att avslöja henne. Katrin har redan gjort det bekvämt att ligga där. Det var i höstas när hon upptäckte genvägen som hon slängt undan alla grenar och sopat fint med lite granris. Det verkade som om Anders tränat hela vintern eftersom han låg bra till. Katrin tror att han tränar hockey.

Det var Cecilia som ledde över tjejerna. Cecilia var ok, hon retades aldrig och var snäll även om hon inte pratade med Katrin. Cecilia spelade också fotboll och var jättesnabb, säkert snabbare än flera av fotbollskillarna, men hon lät dem nog vinna. För killar är ju sånna, de måste ju vinna till varje pris.
Katrin måste vänta i en kvart innan Ulrika och Stefan kom promenerandes. De pratade om Sofie. Det var så uppenbart att Stefan var kär i henne.
”Seriöst! Sofie!” utbrast Ulrika.
”Tyst!” väste Stefan. ”Hon komer ju höra om du gapar så!”
”Du kommer aldrig bli ihop med Sofie.” Ulrikas skratt lät var liksom kuttrande.
”Vadå! Du kan väl prata med henne?”
”Vad tror du händer när jag har pratat med henne då? Blir ni bara ihop då eller?”
”Jag vet inte. Kan inte du fråga chans?”
”Du är ju dum i huvet! Vi går ju i åttan nu. Sånt gjorde man ju i sjuan!” Ulrika skrattade och de passerade Katrins gömställe.
Katrins hjärta hade nästan slutat slå medan hon tjuvlyssnade. Det gick kick genom hela kroppen av spänning. Hon är inte intresserad av vare sig Stefan eller Sofie eller någon annan heller för den delen. Men hon hade aldrig hört skvaller förut.

Nu satt Katrin på stenen igen och väntade. Det måste gå minst tio minuter till, helst en kvart innan hon går bort till gymnastiksalen, annars fattar de något. Det var bäst att komma så sent att alla andra redan bytt om och stod i duschen när hon kom dit. Då slapp hon se alla smala kroppar och stora bröst som det kändes som alla andra tjejer hade fått. Hennes egna verkade inte mycket ut för dagen. Hon försökte tänka på något där hon satt och väntade, men det var så svårt. Hon studsade lite fler kottar mot trädet. Hon skrapade i med foten i marken så att det blev mönster och efter tio minuter bestämde hon sig för att det hade gått en kvart.
Vid gymnastiksalen stod Karin med tidtagaruret.
”Bra! Nu kan du gå in och duscha med de andra!” Sa hon torrt och noterade Katrins årsbästa, 65 minuter.

I omklädningsrummet är det full verksamhet. Det fnittras och pratas. Men när Katrin kommer in har de flesta tagit på sig vanliga kläder och ska precis ta på sig skorna.
”Kommer du redan!?!” skriker Madelene. Madelene skriker alltid allt hon säger. Hon menade det inte vänligt och några av tjejerna skrattar elakt. Katrin säger ingenting, stirrar ner i golvet med en underlägsen hållning och sparkar av sig skorna.
”Det gick väl fort att rulla i nerförsbackarna!” fortsatte Madelene. Cecilia skyndar sig at ta på sig skorna och går ut, ensam för ovanlighetens skull.
Enda gången tjejerna pratade med Katrin var när de mobbade henne eller försökte lura in henne i någon förnedrande fälla. De var aldrig så direkta som killarna, bara Madelene som brukade leda talkören.
Tjejerna tog på sig skorna, det var boots som gällde nu. När de gick ut skrek Madelene till de andra tjejerna.
”Hon genade säkert!”

Hon kom för sent till Bilden. Det spelade ingen roll, hon kunde inte rita ändå. Det enda hon var bra på var matte. Det var det enda i skolan som var roligt. Det var hennes privata hämnd. Hon var bäst av alla i klassen på matte. Det var bara hon och Olof, matteläraren, som visste det. Men i hemlighet vinner hon.
Bildlektionerna är tråkiga, Liz, bildläraren vill bara att de skall måla stilleben. De värsta med bilden är att det är så rörigt i klassrummet. Madelenes pojkvän Kristian går jättenära med ett stort glas blågrönt vatten. De målar med vattenfärger. Kristian knuffar till Katrin jättehårt, en kaskad blågrönt vatten sölar ner Katrins vita blus.
”Vad fan se dig för!” vrålar Kristian. ”Se nu vad du har gjort!” Det går runt för Katrin som inte vet vad hon skall ta sig till, hennes finaste skolblus är förstörd.
”Jävla hora! Fan säg nåt!” Skriker Madelene. Katrin svarar snyftande så tyst att hon knappt hör det själv. Kenny tar en bild med sin mobiltelefon.
”Förlåt…” Hon brister ut i våldsam gråt. Hennes blus är helt förstörd.
”Säg förlåt!” Skriker Kristian som inte hört någonting och slår henne på axeln. Nu går Liz emellan.

”Nu får det vara nog!” Hon nästan gormar och hon är så arg att hon är helt röd i ansiktet. ”Ut!”. Liz pekar på dörren. Kristian blänger trotsigt på henne men lyder långsamt.
”UT !” vrålar Liz igen. ”Och ni med!” De andra bara skrattar, tydligen är det roligt att läraren är arg. Liz är så arg att hon bara vill dränka ungarna i smutsvatten men hon kan inte ens säga till dem vilka skitungar de är. Hon spänner ögonen i dem och pekar på dörren. Skrattet dör bort och barnen drar sig mot korridoren.

Katrin är otröstlig. Hon ligger lutad mot bänken och storgråter.
”Det är ingen fara.” viskar Liz och stryker Katrin över hennes blonda hår. ”Det är bara vattenfärg, det går bort.” Katrin bara gråter och skakar på huvudet.
”Jodå!” säger Liz tröstande. ”Kom ska du få se.” Liz tar försiktigt ett famntag om Katrin och leder henne bort till vasken.
”Såja, det är ingen fara, vi fixar det här.” Liz sätter på kranen och vrider på värmen. ”Du måste nog ta av dig blusen.” Katrin kan inte sluta gråta. Snälla inte det! Då kommer hon se hur tjock jag är, tänker hon.
Liz får på något sätt av Katrin blusen och håller den under vattnet samtidigt som hon skrubbar försiktigt. Katrin gråter fortfarande och stod huttrande med armarna om sig.
”Vi hänger upp den inne i torkrummet en stund.” Liz hänger upp blusen och kommer tillbaka med en målarrock. ”Här. Så slipper du frysa.” Katrin torkar tårarna och drar på sig målarrocken. De sätter sig vid det stora bordet. Liz tittar oroligt på Katrin som bara stirrar ner i bordet.
”Mobbar de dig alltid så här?” Katrin skakar tveksamt på huvudet, hon ljuger. ”Har du pratat med mamma och pappa om det här?” Katrin nickar, hon ljuger. Liz vill säga några uppmuntrande ord men kommer inte på de rätta.
”Vill du att jag ska ringa någon så att de kan komma och hämta dig.” Katrin sitter tyst en stund. Sedan nickar hon.
”Ska jag ringa din mamma?” Katrin nickar och försöker hålla tillbaka tårarna.

Mamma Jeanette hämtar Katrin med en ren och torr blus. Mamma har egentligen inte tid, hon skall vara tillbaka på hemmet innan halv fem. Så de kör direkt till pappa Rolands lägenhet inne i stan. Han skulle inte vara hemma innan sju men Katrin brukar vara hos sin pappa på helgerna. Jeanette frågade inte vad som hade hänt med blusen. Hon sa bara:
”Det gör inget, det går bort i tvätten, kom nu hjärtat!” I bilen pratade hon bara om hur mycket det var på jobbet just nu.

Det värsta var att det hade varit en helt vanlig skoldag. Nu var det fredag och hon behöver inte möta sina klasskamrater förrän på måndag. Att komma hem till pappa var som att komma till en fristad. Det var så skönt att byta om till mjukisbyxorna, krypa ner under en filt, titta på film och äta glass. Hon tog fram ett paket glass ur frysen, chokladrippel. Pappa visste vilken glass hans dotter gillade. Hon tog den första skeden innan hon gled ner i soffan. Hon skulle titta på Harry Potter- filmen. Så tog hon en andra sked.
”Tänk att en liter glass kan göra mig lyckligare än någon människa kan…”