Om nätterna sitter jag i mitt fönster.
Jag tänker på allt.
Mitt liv.
Vad händer imorgon?
Eller nästa dag?
Om ett år?
Jag vill, men endå inte veta framtiden.
Jag vill lyckas.
Vill bevisa för pappa att jag vist klarar av att bli något.
Visa att han har så fel om mig.
Vill bara höra orden från honom:
Du klarar av allt Hannah.
Men kommer aldrig få höra dom.
Sitter i mitt fönster och skriver poesi om träden, månen och alla stjänor.
Jag funderar om saker och ting.
Liv och död.
Då och nu.
Jag känner på mig att jag kanske inte kommer lyckas med det jag vill, men kanske endå är lycklig.
Jag ska skärpa mig, bevisa för alla att jag kommer att klara av allt.
Ska stå på mig och visa er alla att jag klarar mig utan er.
Ska spotta på er med glädje sen när jag har blivit något.
Ska le emot er och säga:
Ni hade fel, hur känns det?
Ni kommer säkert vända eran rygg emot mig och ingorera mig.
Men vet ni vad, jag ler, min själ ler, hela jag kommer att le och vara stolt över mig själv.
Jag är NÅGOT, något ni aldrig kommer att bli.