Jag dör bakom teaterns trasiga ridå
livet är tunt, varför ska det vara så?
Hör du mig, när jag springer förbi
ser du mig, när jag talar om dom och vi?
Kanyler borrar sig fast på min trasiga lins
du står i en värld som jag aldrig minns
Leenden som lyser upp väggar och tak
skratt som förgyller varje förstörd sak
Det är du, du är det ljusa, vad är jag
ingenting, en det, ett misslyckat misstag

“Jag krossar vårt liv, medan jag andas in rök
tänkte du någonting innan du hoppade, dök?”

Läs mina pupiller, berätta vad det är du ser
tror du att jag är killen, som skrattar, som ler?
Klockan tickar på i en värld som stannat
vart står vi någonstans, vart har vi hamnat?
Ingen vet, ingen vet, ingen orkar svara
låt frågan glida förbi, låt den bara vara
Jag dog när du skrattade ett skratt utan mig
var det precis samma sak, för dig?
Tystnaden säger orden som aldrig sägs
och jag springer över minor som inte sprängs

“Jag röker mina cigaretter, släcker dom i snön
och ristar in ett slarvigt hjärta i stammen på en lönn”

När sommaren ännu en gång tar hösten i hand
står du då återigen bredvid mig på torra land?
Regnet rinner innanför mina kläder och skor
verkligheten är så mycket mer än ni tror
I den våta asfalten klingar ännu våra skratt
vi är odödliga, ingen når fram till oss inatt
Jag möter döden en sista gång på ostadiga ben
byter ut min måne mot slocknande solsken
Livet blir aldrig min bästa vän, hur jag än gör
men jag låter det vara så, för alla dör

“Med blanka ögon ser jag på grav, efter grav
änglar stannar väl förevigt, dom ger sig aldrig av?”