Hon suckade och tog ett första steg i den knarriga trappan. För varje steg hon tog i den gråa plast trappan gav den ifrån sig ett knarr. Det blev ljusare ju högre upp hon kom i trappan. Hon kom till övervåningen och såg sig omkring.

"Rose..." sa hon ganska högt och gick mot toaletten. Dörren stod öppen och inne i det vita rummet var det  tomt. Allting var som det brukade där inne. De tre muggarna i olika färger stod uppradade på en plast hylla och i muggarna fanns det matchande tandborstar. Sagas, hennes storebror Toms och hennes stora syster Fias. Men det var bara Sagas tandborste som stod i sin röda mugg. Toms var i Oxford där han sommar jobbade och skulle börja tredje året på gymnasiet. Fias var i London där hon skulle sova över hos några vänner.

Saga släckte ljuset på toaletten och då slog det henne. Rose som var så vän om miljön och alltid tjatade på att alla skulle släcka ljuset efter sig hade själv glömt det? Det stämde inte.

"Rose!" ropade hon och gick till sitt rum. Fönstret stod öppet och det hade regnat in över hela hennes skrivbord. Något var fel!

"Tjejer!" ropade hon och gick fort ut i hallen igen."TJEJER?!"

"Ja!" svarade Amalia.

"Kom hit, fort! Rose är borta!" skrek hon ner.

"VA?!" ropade Elaine.

"Kom bara upp!" Saga vände sig om och gick in i sitt rum igen. Med en svepande blick tog hon en titt över sitt rum innan hon fortsatte in i Fias rum. Allting såg ut som det brukade girlangen med plast hjärtan hänge runt förr öppningen, sängen var obäddad och golvet var täckt med böcker och kläder.

"Vad säger du Saga?" Saga hoppade till. Det var bara Amalia.

"Jag hittar inte Rose!" svarade Saga förtvivlat. Hon slog ut med armarna och tittade in i Amalias grå ögon som stirrade tillbaka.

"Skojar du med mig, hon måste ju vara är någonstans. Du vet ju att hon gillar att skrämmas. Hon har säker gömt sig någonstans!" sa Amalia. Men Saga hörde att Amalia inte trodde på det själv.

"Am, det var tänt på toan, Rose släcker alltid efter sig!"

Amalia skrek, ett ljust hjärtskärande skrik. Saga hoppade till igen.

"Det är lugnt Am, det var bara dörrklockan." sa Saga lugnande till Amalia som såg lättad ut.

"Kan du öppna Elaine?!" ropade Saga ner till Elaine som satt ihop kurad i soffan och åt en bulle och drack varmchoklad. Hon reste sig upp ur soffan och började gå mot dörren.

"Ahhjj! Helvete!" skrek hon då hon snubblat över Rose badväska och ramlat pladask på golvet. Hon kände på sin haka och kände hur varmt blod kom ut från såret. "Fan!" fräste hon och reste sig upp. Det ringde en gång till på dörren.

"Elaine! Öppnar du eller?" Hördes det från över våningen.

"Elaine! Öppnar du eller?" sa Elaine med en sarkastisk ton och tog en snabb titt på sin haka i spegeln innan hon öppnade dörren.

Sakta, sakta öppnade Rose ögonen. Aldrig förr hade det gjort så ont i nacken, den kändes som om skellett och muskler bytts ut mot en trä pinne. Vart var hon?  Hon tittade runt omkring sig. Väggarna hade knappt några tapeter och hon kunde se hur möglet börjat krypa ner från taket. Rummet verkade vara ett gammalt sovrum, för till höger framför henne stod en smutsig säng. I taket dinglade en ensam lampa fram och tillbaka. Det regnade fortfarande ute och ett par enstaka droppar letade sig in i rummet och landade på hennes vänstra lår. Rose försökte resa på sig men kunde inte. Hon satt fastbunden i en stol.

"Men snacka om klyscha!" sa hon lågt till sig själv. Hon tog ett djupt andetag och försökte komma på ett sätt att ta sig ur det här.

"Om jag hade varit James Bond så hade jag väll haft en laser kniv nu!" tänkte hon och små skrattade för sig själv. Men hon var ju inte James Bond, ingen super spion. Inte någon speciell egentligen. Så varför satt hon här? Hennes tankar avbröts av steg i trappan. Närmre och närmre kom stegen då de fick sällskap av ett par steg till. Hon försökte vända på huvudet för att se dörren och vilka som precis tryckte ner handtaget och steg in, men nacken gjorde alldeles för ont så hon tittade rakt fram istället.

"Så du har vaknat till nu?" hördes det bakom henne. Rösten var mörk och den kom från en man. Hon vågade inget säga. Vad skulle hon säga? Ja det har jag, ser du inte det? Eller, Nej, jag brukar sova så här? Hon vågade inget säga utan försökte vara nonchalant men det var svårt för rädslan och paniken kröp in från hennes kalla hud mot hennes ryggrad. Hon var alldeles våt och satt i ett par dyngsura tränings byxor, ett par våta strumpor och en mörkblå sport bh. Det var nu som kylan hade börjat kännas. Hela hon skakade och rädslan hjälpte till.

"Du behöver inte vara rädd min drottning..." viskade mannen i hennes öra och lade en av sina stora varma händer på hennes axel. Min drottning? Vad var det för dåligt skämt?

"Ruben! Hämta en filt till henne!" fräste mannen till den andre. Rose hörde hur Ruben sprang ner för trappan och sprang omkring på nedervåningen. Mannen bakom henne släppte hennes axel och gick runt henne så att han tittade in i hennes ljus blå ögon. Han granskade henne uppifrån och ner och log. Han tittade in i hennes ögon igen och hukade sig så att deras ansikten har i samma höjd.

"Du vet ingenting va?" sa han med en mjuk elak röst. Hon studerade hans ansikte. Hans mörka kort klippta hår var fullt med små droppar och hans mörk bruna ögon hade små påsar under sig. Hans läppar såg välkomnande ut, och han hade några dagars skägg stubb runt dem.

"Vaddå vet ingenting?" sa hon lite förnärmad. Kallade han henne dum? Han nickade sakta och tittade ner i golvet.

"Du vet inget..." Han reste sig upp och gick omkring framför henne.

"Vaddå vet ingenting?!" upprepade hon lite irriterad. Rädslan hade övervunnits men låg fortfarande och bubblade där nere. Ingen fick kalla henne dum. Jo, Elaine, men när hon sa det så var det på skämt. Inte han, inte en total främling som fört henne till ett ställe hon aldrig hade varit på skulle komma ock påstå att hon var dum! Dörren öppnades och in kom Ruben med en filt. Han la den över hennes axlar och försökte göra så att den täckte den större delen av hennes kalla kropp. För att kunna göra detta så var han tvungen att ställa sig framför henne. Även han hade mörka ögon men inte bruna som den andre utan mörk blå som lyste. Han hade inga påsar och inget skägg eller skägg stubb. Han log mot henne när han var klar.

"Tack." sa hon och log tillbaka. Han nickade till svar fortfarande leende och gick fram till den andre mannen.

"Vad hade du tänkt dig nu då?" frågade han lite barskt. Den andre stannade upp och tittade ner i Rubens ansikte, det var inte så stor skillnad mellan deras längd märkte Rose. Kanske 10 max 20 cm.

"Hon vet ingenting om det." sa han leende och nickade mot henne. Ruben såg förvånad ut. Den andre vände sig om och tittade på Rose igen.

"Vad heter du?" sa han kallt och tog ett steg närmre mot henne.

"Rose... Varför...?"

"Det är hon i alla fall." sa Ruben. "Borde hon inte få vila lite och äta, jag menar att slå folk så som du gjorde på henne tar på krafterna." fortsatte han.