Vi satte oss på en bänk på Odenplan. Jag hade förväntat mig den vanliga uppställningen, den finska förstafemman. Istället satt där en duva alldeles ensam. Hon lämnade plats åt oss och hoppade ner på marken. Så vänligt av henne, tänkte jag tills jag såg hur hon drog upp axlarna och på darriga ben gick några steg framåt. En mörkhårig pojke försökte eskortera nötter på en institutionsturkos rullator till sin far i fruktståndet alldeles intill duvan. Några av de små nötpåsarna föll till marken och duvan vände sig om, drog upp axlarna ännu mer, liksom för att göra sig osynlig. Pojken tog upp påsarna och fortsatte in under det rödvita partytältet där hans far sålt en korg med plommon till dig bara minuter tidigare. Duvan i sin tur såg alltmer medtagen ut där hon stod med nedsänkt huvud och kippade efter luft.

– Hon ser ut att ha panikångest, sa jag och tänkte på de gånger då jag valt att lämna folksamlingar på darriga, men betydligt längre ben än duvans.
– Det kan inte vara lätt att ha torgskräck som duva, sa du medlidsamt.
– Egentligen tycker jag inte om duvor, slapp det ur mig.
– Nej, de har inte mycket att tillföra i samhället, konstaterade du och vi kom in på alla äckliga duvor som flög ner på en i Barcelona och på Trafalgar Square.

Med dåligt samvete såg jag henne skräckslaget stappla in under vår bänk. Den bänk som hon hade suttit och värmt åt oss med artigheten att inte skita ner. Den bänk där vi nu satt och pratade oss bort till Barcelona på. Pojken med nötterna hade redan fallit ur våra tankar.