Det är så mycket jag vill säga men mina ord är alltför få
Det är så mycket jag ska bära men mina armar är för små
Det finns så mycket jag ska göra men min kraft är allt för klen
Det är så långt jag måste springa men då brister mina ben

Det är så många jag vill älska men de bryr sig ej om mig
Det är så mycket jag ska hinna men den tiden har jag ej
Det finns så mycket att förlora – mycket mer än det jag har
Men det finns säkert mer att vinna förutom timmar eller dar

Är jag då cynisk som funderar över våran existens?
Är jag blott nojig som tar åt mig av att mina broar bränns?
Är det jag som ska va mörkrädd när jag går i stan på dan?
Är det jag som ska bli krossad av en hand som är mer van?

Varför är det jag som gråter när de skrattar runtomkring?
Varför är det jag som knuffas i en ring av mörka ting?
Varför hamnar jag på botten varje gång jag klättrar opp?
Varför ser jag aldrig ljuset fast jag står på bergets topp?

Varför ska jag be om ursäkt när nån annan sårar mig?
Är det jag som ska bekänna när nån annan lurar dig?
Är det jag som ska må dåligt av nån annans nederlag?
Är det jag som blir bedragen av mitt eget överjag?

Kommer nånsin jag försonas med mitt inre rätta jag?
Eller kommer jag bli utfryst som en skurk med mina drag?
Kommer jag bli en i mängden eller kommer jag stå ut?
Kommer jag att hinna leva innan livet tagit slut?

Är jag en sorglig paranoia som förnekar allt jag har
Eller bara egoistisk fast jag ger mer än jag tar?
Kanske är jag bara dålig på att se vad andra ger
Jag kanske inte kan bedöma vad de runt omkring mig ser

Jag har väl fel om jag mår dåligt och inte har nånstans att fly
Och kanske svårt att acceptera att min dröm ej är så ny
Men jag kommer aldrig vandra på den väg jag vet är fel
Och den dag jag kommer ur det, den dagen blir jag åter hel