Jag skrev några dikter om kärlek, med ord både stora och små
Jag tänkte att när de var klara var det du som de skulle få
Jag skrev under ovädrets åska och sen medan himlen blev blå
Och orden kom till under solsken och sedan blev skyn åter grå

Jag ville berätta små sagor om kärlekens eviga kamp
Mot havet och mörkret och kylan till ljud av soldatstövlars tramp
Men orden blev svåra att finna, min skrivlust förbyttes till kramp
Det svartnade för mina ögon och luften blev tjock som en svamp

Det regnade spik ifrån himlen därefter blev den förbytt
Den färgades röd liksom rosor, fast utan att morgonen grytt
Jag kämpade ännu mot mörkret och trodde allt hopp hade flytt
För världen var sliten i trasor men återfick styrkan på nytt

Jag sökte i djupaste dalar och uppe på vindpinad topp
Jag byggde mitt hopp på förtvivlan och fastän mitt hjärta sa ”Stopp”
Där höstlöven virvla i vinden där återfann jag allt mitt hopp
Vid strandkanten fann jag min kärlek och saltvattnet sköljde min kropp

Men nu är den skriven och färdig, den dikt som jag ville ge dig
Den blev något extra så lyssna hur raderna talar för sig
De bildar en saga helt själva, men slutet berättar de ej
En saga om uppror och längtan och slutet det finns inom dig