Mitt namn är Sakura, Nico Sakura. Jag kommer från en japansk familj och är 17 år gammal. Jag går andra året på gymnasiet. Jag och några vänner hade varit och kollat på en majbrasa. Det hade varit ganska tråkigt så jag gick hem tidigare än de andra. När jag klev av bussen hade jag ingen aning om att mitt liv skulle förändras, för alltid.

Jag gick upp längs backen som gick till vårat hus, klockan var omkring halv 12 och det var mörkt ute. Vårat hus låg på en kulle, vägen upp dit var alltid lika mörkt, men eftersom jag hade bott här i hela mitt liv så hade jag vant mig. Jag kastade en blick upp mot himlen, där stjärnorna och månen lyste klart. Fullmånen lyste så starkt att den lyste upp en del av vägen framför mig. Jag beundrade stjärnorna en liten stund innan jag sänkte blicken. När jag till slut gjorde det, fick jag syn på en gestalt längre fram. Jag tvärstannade.
”Hallå?” ropade jag försiktigt.
Ett par ögon glimmade till i månljuset och siluetten började röra på sig. Jag backade skräckslaget ett steg bakåt när gestalten kom allt närmre, men jag kunde inte springa iväg. Det var som om något höll fast mig. Gestalten blev tydligare och jag såg att det var en pojke. Hans ansikte skymdes av huvan som han hade uppdragen, det var en pojke. Inte mycket äldre än vad jag själv var. Det enda som syntes av hans ansikte vad de lysande ögonen. Ögonen var fyllda av sorg. Pojken stannade ungefär en halvmeter ifrån mig och började tala.
”Nico Sakura” sa han tyst. ”Jag har väntat på dig”
Jag öppnade munnen, som för att säga något, men jag kunde inte komma på något att säga. Istället svalde jag och stängde munnen igen.
”Jag behöver din hjälp” fortsatte pojken, fortfarande mycket tyst.
”V...vem är du?” stammade jag och stirrade på honom.
”Mitt namn är oviktigt.” mumlade han. ”Det som är viktigt är att du kommer med mig.” Men jag stod kvar. en röst hördes plötsligt från toppen av backen.
”Sakura!” Hörde jag min mamma ropa. Hon kom fram till oss och stannade framför pojken.
”Ricko” viskade hon och pojken nickade. ”Har det hänt något?” stammade mamma och pojken nickade igen. Mamma kollade från mig till pojken.
”Mamma!” utbrast jag, ”Kan någon av er kanske förklara något?”
”Jag har ju redan sagt att jag behöver din hjälp.” sa pojken. Jag stirrade på honom. Vad var det med den här pojken?
Jag kastade en blick neråt, då jag fick se något som glimmade till. Min blick följde pojkens arm och jag fick syn på två smala, långa svärd som hängde vid bältet.
Pojken såg min blick och lade handen på det ena svärdsfästet. ”Vi har inte tid” mumlade han. Han vände sig om och började gå mot skogen som låg bakom mitt hus. Förvirrade tittade jag på mamma som log lite. ”Gå efter honom. Han kommer förklara allt” sa hon bara.
Jag gav upp tanken att försöka förstå och gjorde som mamma sa. Jag sprang efter pojken och kom upp bredvid honom.
Vi kom in i skogen och pojken började plötsligt att springa. Han var snabb och jag hade svårt att hinna med. När vi kom in i en glänta stannade han plötsligt och jag var nära att springa in i honom. Han drog ned huvan och månljuset lyste upp hans bleka ansikte. Han hade svart rakt hår som hängde i ögonen på honom. Han såg vänlig ut, nästan rädd och blyg. Han hade mjuka läppar och rak näsa, men det som man först lade märke till var ögonen. De lyste starkt och de var inte alls sorgsna längre. De såg ut att brinna av en kraft som jag inte kunde se. Ögonen var det enda som inte visade någon blyghet.
Han sänkte huvudet och satte sig ner på huk. Han lade handen på marken och kollade sedan upp på mig.
”Titta” mumlade han och pekade på marken framför honom. Jag satte mig på knä bredvid honom och fick syn på flera fotspår på marken. Det såg inte ut som fötter från en människa och jag kunde inte heller komma på ett djur som lämnade spår som dessa. Spåren var många. De hade tre runda tår. Två fram och ett bakom foten, foten var formad som en fot utan tår.
”Vad är det för något?” mumlade jag. Plötsligt hördes prassel från buskarna runt oss och pojken lade handen på svärden. Han reste sig långsamt när något kom fram ur buskarna. En mörk gestalt som gick på alla fyra. Det var en stor katt som kom ut ur buskarna. Pojken drog båda svärden och gav det ena till mig. Jag tog emot svärdet med darrande händer.
”Det är ju bara en katt,” mumlade jag. Pojken skakade på huvudet.
”Kolla på tassarna” Jag sänkte blicken till tassarna och de såg ut som spåren som fanns på marken runt oss. Den katt-liknande saken smög sig fram mot oss. Pojken sänkte svärdet så att den var i samma höjd som kattens ansikte. Katten fräste och sköt rygg.
”Sluta Katakori.” sa pojken med hård röst. ”Du kan inte lura oss, hur du än försöker se ut.”
Katten, som tydligen hette Katakori tittade upp på pojken, han slutade fräsa och en skugga föll över honom och såg ut att sluka honom. Plötsligt stod en liten pojke där. Katakori hade vitt hår och ett vitt magert ansikte. Ögonen var röda och munnen var format i ett elakt leende. Katakori såg ut att vara omkring 7 år. Med förvåning märkte jag att fötterna inte hade förändrats. Hans röda ögon mötte mina och han granskade mig.
Hans leende försvann. ”Nico Sakura” viskade han. ”Jag trodde…” han avslutade aldrig meningen och hans blick föll på pojken istället.
”Ricko, var inte hon död?!” fräste han.
Pojken, Ricko, höjde blicken och mötte Katakoris och skakade på huvudet.
”Vad pratar du om?” morrade jag lågt.
”Ja…” mumlade Katakori ”Ja, självklart... Det borde jag ha förstått.” Jag bara stirrade. Vad pratade han om? Denna sju åriga pojke, hur vet han vem jag är, och vad menar han med att jag var död? Jag tittade på Ricko och undrade om han skulle förklara något. Men istället höjde Ricko sitt svärd och svingade det mot Katakori. Katakori duckade.
”Sakura” sa Ricko ”Använd svärdet” Jag stirrade på svärdet i min hand, och höjde det.
Katakori skrattade, det var ett kallt, isande skratt som absolut inte passade honom. ”Ni kan inte döda mig, Ricko.” sa han och tog tag i Rickos svärd med båda händerna. En skugga började röra sig från svärdsäggen till Rickos händer. När skuggan var över Rickos händer, föll Ricko på knä och försökte släppa svärdet. Hans ansikte förvreds av smärta och han försökte istället att rycka loss svärdet från Katakoris grepp.
”S... Sak... Sakura,” flämtade Ricko. ”Hjälp mig” Jag höjde mitt svärd och svingade det med all min kraft rakt mot Katakori. Jag träffade honom rakt i magen två gånger. Katakori släppte taget om svärdet och slog armarna om sin blödande mage. Ricko reste sig flämtande upp och svingade även han svärdet och stack det genom Katakoris midja. När han drog ur svärdet började Katakori springa därifrån. När han uppslukats av mörkret vände jag mig mot Ricko.
”Är du skadad?” frågade jag. Han skakade på huvudet.
”Nej,” flämtade han, ”är du?”
”Nej,” mumlade jag. ”Vem var det?” frågade jag och stirrade in i skogen.
”Katakori, han är en demon. Han kan kontrollera skuggorna.” Han satte fast sitt svärd vid bältet och gned sina ömmande händer. Jag räckte svärdet till honom, men han skakade på huvudet.
”Det är ditt”
Jag knöt fast remmen, som skulle hålla svärdet på plats i bältet och tittade upp.
”Förklara nu,” sa jag ”Vad menade han?”
”Katakori?” mumlade Ricko oberört. Jag nickade.
”Han sa att jag var död.”
”Japp” sa han. ”Alla trodde vi att du var död, men din familj hade bara gömt undan dig. De ville väl inte att du skulle beblandas med oss.”
”Beblandas...? Men... Va? Jag förstår inte.” mumlade jag.
Han lade handen på sitt svärd och mötte min blick.
”Du är en monsterjägare. Precis som jag, det har våra föräldrar vetat sedan vi föddes. Mina övergav mig när de fick veta, medan dina försökte skydda dig.” Jag lade märke till sorgen i hans ögon och tittade bort i någon sekund. Han fortsatte, ”Men ingen kan skydda en monsterjägare från sitt jobb. Vi är det vi är, och det kommer aldrig att förändras.”
”Men, vad är en.. en.. monsterjägare? Jag menar, vad gör vi?” frågade jag.
”Dödar monster och demoner” sa Ricko enkelt. Jag höjde på ena ögonbrynet.
”Ja, så långt har jag nog förstått. Aja, jag antar att jag får reda på det senare” suckade jag. ”Men den där pojken, demonen, varför... Han var ju så ung.” Ricko nickade.
”Men låt dig inte luras av en demons yttre. Katakori är bara sju år, men demonen som lever i honom är omkring tre hundra år. När Katakori bara var några månader gammal, tog denna skuggdemon hans kropp, vårat jobb är att få demonen ut ur kroppen och döda den. Jag har jagat honom i åtta år nu.”
”Hur får vi ut demonen?” viskade jag, rädd för att höra svaret.
”Dödar Katakori” mumlade han.
”Finns det inget annat sätt?” viskade jag.
”Nej,” mumlade Ricko. ”Men vi kan inte stanna här hela natten. Du måste sova ut, vi ska upp i gryningen imorgon.” Han började gå ut ur den lilla gläntan och in i skogen. Sen vände han sig om. ”Kommer du eller?” sa han tyst och drog upp huvan. Jag började gå efter honom. Tankar snurrade i huvudet på mig. Monsterjägare? Demoner? Inget av det verkar verkligt. Vi kom fram till mitt hus och Ricko nickade mot mig. ”Vi syns imorgon” sa han och försvann in i skogen igen. Jag tittade efter honom en stund innan jag gick in.
Jag gick upp till mitt rum och drog av mig kläderna och slängde mig på sängen. Bara några sekunder senare, sov jag.

Jag vaknade av att det blåste kallt rakt igenom mitt rum. Trött satte jag mig upp och sträckte på mig. Allt som hade hänt, det måste varit en dröm. Jag tittade mig omkring i rummet och höll nästan på att falla ur sängen när jag fick syn på Ricko som satt i fönstret och kollade runt i mitt rum. Han hade inte huvan uppdragen och mötte min blick.
”Vad är klockan” gäspade jag.
”Omkring halv 5 tror jag” sa han och hoppade ner ur fönstret. ”Klä på dig nu. Solen går snart upp.”
Medan Ricko gick runt i mitt rum och kollade bytte jag om.
”Konstiga saker du har här” mumlade Ricko.
”Vadå?” sa jag, rösten var kvävd av tröjan som jag höll på att dra över huvudet. Han plockade upp något som legat på sängbordet.
”Vad är det här?” mumlade han. Jag vände mig om och tittade på det han hade i handen och fick anstränga mig för att inte börja skratta.
”Det är min mobil.” Jag gick fram och tog den ifrån honom. ”Du kan väl inte mena att du inte vet vad det är?”
”Skulle jag det?” frågade han förvånad.
”Alltså... Joo... Jag antar det...” sa jag förvirrad. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara det, jag hade aldrig mött någon som inte visste vad en mobil var. Jag slängde mobilen på sängen och plockade upp svärdet.
”Kommer du eller?” sa jag och log snett mot honom. Jag ställde mig i fönstret och hoppade ut. Det var på andra våningen och jag brukar ta den vägen ut när jag inte vill väcka de andra, men hur han kom upp förstod jag inte, men jag ville inte fråga honom. Ricko kom efter och vi började gå ner längs backen.
”Ska vi inte till skogen igen?” frågade jag och kollade mot skogen som var bakom oss.
”Nej,” sa Ricko, lika enkelt som vanligt.
”Vart ska vi då?” Jag tittade fundersamt på honom. Denna mystiska pojken som jag mötte för bara några timmar sen. Jag kunde inte förstå mig på honom.
”Dit Katakori är,” han kastade en blick på mig och log smått. ”Jag vet var han är” sa han.
Det var tyst en stund. Sedan sa jag något som jag hade funderat på länge.
”Du sa att du hade sökt efter Katakori i åtta år. Men Katakori är bara sju...”
”Jag har inte sökt efter Katakori i åtta år, utan efter demonen.” han gjorde en liten paus. ”Jag sa igår att jag behövde din hjälp. Jag kan inte klara av demonen ensam, det var därför jag kom hit.”
Han stannade plötsligt vid ett förfallet hus. Det hade stått där så länge jag kunde minnas och det hade inte bott någon där på flera år. Jag vet inte varför men jag ryser alltid när jag kommer nära. Ricko tittade på mig.
”Du känner det, eller hur?” sa han.
”Känner vad?” mumlade jag.
”Magin,” han gick mot huset och fram till dörren. När han sträckte fram handen för att trycka ner handtaget började det plötsligt att röra på sig. Dörren öppnades med ett litet klick och gled upp. Ricko gick in som om inget hade hänt. Jag skyndade mig efter honom.
”Vad var... det där?” mumlade jag. Jag kastade blickar runt mig och ju längre in vi gick i huset, desto starkare blev känslan av att det var något som inte tillhörde den här världen. Samma känsla som jag har känt varje gång jag har gått förbi det här huset.
”Ricko,” mumlade jag, ”var är vi?”
”Katakori är här. Han bor här” sa Ricko tyst. Jag kollade runt mig och ryste, jag kunde inte förstå hur någon kunde bo här. Allt var trasigt, tapeter, fönster, möbler, allt! Ricko gick genom hallen och in genom en av dörrarna, jag följde efter.
”Kolla där,” mumlade han och pekade på väggen. Det var fullt av rivmärken på väggen. ”Det är spår från Katakori.”
”Men var är han nu?” frågade jag och tittade mot dörren vi nyss kommit från.
”Vet inte, det var länge sedan jag var här” sa han tyst, det hördes en sorts sorgsenhet i hans röst. Han gick tillbaka ut i hallen igen. Jag kunde inte göra annat än att följa efter.
”Det är ett stort hus,” mumlade jag, ”ska vi dela upp oss?” Ricko nickade och jag öppnade en annan dörr, det var en trappa till källaren. Jag gick ner, det fanns inga fönster eller lampor så jag lämnade dörren öppen i hopp om att det skulle lysa upp lite. Jag ställde mig vid foten av trappan och väntade på att ögonen skulle vänja sig vid ljuset, efter en stund såg jag åtminstone lite bättre och började gå runt i rummet. Det var ett sovrum, det såg ut att vara för ett litet barn. Inte äldre än 10 år, jag gick fram mot byrålådan där en fotoram stod. Den var dammig och hade sprickor och repor. Jag torkade av den så att man kunde se själva fotot ordentligt.
”Åh, herregud!” viskade jag. Fotot föreställde Ricko som liten. Han stod framför en man och en kvinna med en liten baby i famnen. ”Ricko bodde här,” viskade jag, det var det han hade menat med att han inte varit här på länge. Han har antagligen inte varit här på 7 år. Jag tittade på Rickos glada ansikte och min blick föll på babyn. Det var en liten pojke, knappt ett år gammal, jag blev förvånad när jag såg att babyn hade vitt hår. Han hade samma sorts ögon som Ricko. Jag hoppade till när dörren ovanför trappan plötsligt smällde igen, och det blev kolsvart i rummet. Jag kunde höra steg i trappan, men det var för mörkt för att se vem det var, men kraften som jag känt tidigare blev nu starkare, och jag förstod vem det var. Jag lade handen på svärdet och alla musklerna spändes. Fotstegen kom närmre och nu såg jag två röda ögon framför mig.
”Så...” mumlade Katakori och ryckte fotoramen ur handen på mig. ”Du har alltså förstått att detta var mitt och Rickos hus när vi var små.” Han knäckte ramen i två delar och slängde iväg de. Jag drog svärdet och höll det beredd i ena handen.
”Ni var syskon?” mumlade jag.
”Ja,” sa Katakori. Jag kunde höra hur Katakori rörde på sig och höjde svärdet. ”Ha, vem hade kunnat trott att den lilla oskyldiga pojken skulle bli ett monster och döda sina föräldrar? Fast det förståss, det var ju egentligen inte den lilla babyn som dödade dem, det var ju jag, som demon.” Plötsligt lystes hela rummet upp av ett blåvitt sken som verkade komma från Katakoris hand. ”Jag blev tvungen att vänta några år på att kroppen skulle växa upp, men det var det värt.”
”Vad är du ute efter? Varför tog du kroppen av Rickos bror?” röt jag.
”Vet du inte det? En demon tar bara en kropp om det finns anledning till det. En demon blir fast i den kroppen tills kroppen dör. Därför tar man en ung. Jag hade velat ta Rickos kropp, men han är en monsterjägare och kunde försvara sig mot mig, oturligt nog. Det fanns någon som jag ville hitta men som jag senare fick höra, var död.” Hans röda ögon glittrade. ”Vet du vem det var som jag sökte?” Katakori flinade elakt.
”Mig” viskade jag.
”Exakt. Det var därför dina föräldrar gömde dig. Inte som Ricko sade, att de inte ville att du skulle beblandas med folk som han. Vilket skämt,” sade han spydigt och skrattade kallt. Jag ville göra något, jag kunde inte bara stå där, men vad skulle jag göra? Jag höjde svärdet, men Katakori var snabbare. Han tog tag i mitt svärd och plötsligt kändes det som om hela kroppen skulle sprängas. Jag föll på knä och skrek av smärtan som spred sig genom hela min kropp. Skuggan låg som ett täcke över mig och tankar började virvla runt i mitt huvud, denna pojke, Rickos bror, hade blivit tagen av en demon, och enda sättet att döda demonen var att döda Katakori. Jag samlade all min kraft och ryckte till i svärdet. Svärdet föll ur hans grepp och när skuggan släppte min kropp och jag reste mig darrande upp. Plötsligt flög dörren till rummet upp och ett svärd blixtrade till. Katakori hoppade åt sidan när Rickos svärd bara var någon centimeter ifrån honom. Ilskan blixtrade i hans ögon och han svingade svärdet igen. Denna gång missade han inte utan träffade med en sådan kraft att Katakori flög genom rummet och rakt in i en vägg. Jag och Ricko gick långsamt fram mot honom.
”Det är över Katakori” sa Ricko lågt. Han satte svärdet mot Katakoris hals. Han tittade på mig. ”Döda honom,” sa han till mig. Jag svalde hårt och höjde svärdet. Jag stack det rakt genom hjärtat på Katakori. När jag drog ut det blodiga svärdet började Katakoris kropp att glöda. Jag kollade på Ricko. De hade dödat demonen och framför deras ögon löstes nu Katakoris kropp upp och försvann. Det blå-vita skenet upplöstes långsamt och det blev åter mörkt i rummet.
”Är du okej?” frågade Ricko när jag började gå mot trappan.
”Ja,” mumlade jag tyst. När vi kom ut genom dörren igen och ut i hallen vände jag mig mot Ricko. Hans ögon var fylls av ilska och sorg. Vi började gå hem. Ingen sade ett enda ord på en lång stund. Vi gick i tystnad, tills vi kom fram till min backe.
”Han dödade mina föräldrar,” mumlade han plötsligt och stannade.
”Va?”
”Demonen. När jag var liten dödade han min familj och tog min brors kropp. Han tog honom bara för att han inte kunde komma åt mig. Jag borde ha försvarat honom bättre.” En tår föll ner från Rickos kind.
”Det fanns inget du kunde göra Ricko,”
”Nej just det!” röt han. ”Mina föräldrar dog, bara för att jag var för svag för att beskydda dem!” Nu rann tårarna ner för hans kinder.
”Ricko,” viskade jag. Han var tyst en stund och bara lät tårarna rinna. Efter en stund torkade han dem och tittade upp på mig.
”Tack” sa han och log. ”Demonen är död nu, och han kommer aldrig komma tillbaka. Jag hade inte klarat det utan dig. Tack”
Jag log lite osäkert.
”Vad kommer hända nu då?” sa jag och kollade upp mot mitt hus. Vi stannade utanför mitt fönster.
”Vet inte riktigt. Vi kommer väl få ett nytt uppdrag antar jag.” Han log lite, ”jag har inte haft ett annat uppdrag än det här på åtta år.”