Prolog

(Bill)

Som så många andra gånger, satt jag i min säng, knäna pressade mot min kropp, armarna som vilade runt dem, och huvudet som låg på dem.
Tårarna sipprade ner för mina kinder, likt regnet som smattrade utanför mitt fönster.
Så oförstådd som jag kände mig.. Jag VAR missförstådd, ingen förstod mig, ingen förstod, eller KUNDE förstå varför jag satt på mitt rum, skakade, grät, bara.. Satt. Bara fanns.
Bara existerade, andades.
Inte ens jag själv kunde förstå det. Varför plåga sig själv? Varför fortsätta tortera sig själv, med några enkla saker som att andas? Varför inte bara sluta med det, och hoppas att allting blir bättre?
Svaret på den frågan, kunde tillochmed jag, jag kunde inte lämna jorden. Jag kunde inte lämna mitt allt: Tom Kaulitz, min tvillingbror, människan jag älskar mest i hela världen.
Tjaa, det är också därför jag känner mig så jävla obetydlig just nu. Jag älskar honom mer än bara för den bror han är till mig. Jag älskar honom på ett sätt som det flesta skulle tycka var.. Äckligt, och det är dessutom olagligt.
JAg skulle bara vilja pressa mina läppar mot hans.. MEn jag fick inte tänka så, han kände säkert inte samma sak för mig, varför skulle han? Jag är bara en av så många regndroppar, en fisk bland alla havets fiskar.. Tja, du förstår vad jag menar?
Saken är den: JAg älskar Tom..

Kapitel 1

(Bill)

Någons steg trippade utanför min dörr, och jag kunde inte annat, än att hoppas att dem bara trippade förbi.
Någon stannade utanför, men efter ett tag, kunde jag höra stegen försvinna, och rummet\'s dörr intill mitt egna, smälldes igen.
Jag kunde höra mer trippande ljud, och någon som lade sig i en säng, Tom.
Jag visste att det hade varit Tom.
Det var inte svårt att förstå. Inte svårt överhuvudtaget.
JAg lade mig ner i fosterställning, med huvudet nertryckt i kudden, och skrek.
Skrek så högt jag vågade, hoppades att ingen hörde.
Men jag orkade inte längre, ville bara att allting skulle sluta.
Att jag skulle upphöra finnas..
Jag drog in ny luft i mina lungor, och skrek sedan igen, och igen..
Tårarna började rinna ner för mina kinder igen, och dem kletade ut mitt smink över hela kudden, men jag brydde mig inte.
Plötsligt kände jag en enorm saknad över att vara nära Tom, prata med honom, visa honom att jag levde..
Så jag trippade upp ur sängen, kom på att jag bara hade kalsonger på mig, men struntade i det. Tom var ju min BROR, såklart han hade sett mig i kalsonger förut.
Jag tassade vidare, ut genom min dörr, och in genom hans.
\'Tomi?\' sa jag tyst, bara för att se om han var vaken.. Inget svar.
JAg andades ut, öppnade dörren tillräckligt mycket för att jag skulle kunna slinka in, och sedan stängde jag dörren efter mig.
Golvet kändes fruktansvärt kallt mot mina bara fötter, men jag brydde mig inte.
Jag var närmare Tom nu, än vad jag hade varit under det senaste två dagarna.
Han sov, djupt.
Han såg så otroligt fridfull ut, att jag inte hade hjärta att väcka honom, men innan jag började tassa mot dörren igen, strök jag bort dreadsen som hade hamnat i hans aniskte, och började sedan taassa därifrån.
\'Jag är säker på att du inte kom hit för att se till att mina dreads inte låg i ansiktet på mig?\'
Mitt hjärta hoppade säkert över 4 slag, och jag kunde känna hur jag blev röd i ansiket.
Jag vände mig om, och kollade mot sängen, där jag visste att han låg, dock kunde jag inte urskilja hans ansiktsuttryck.
\'Vad är det, Bill?\'
Hans ton var inte kylig, snarare orolig.
Han gjorde plats hos mig i hans säng, lyfte upp sitt täcke för att jag skulle få värma mig hos honom.
JAg tvekade en stund, men tillslut fick jag fart på benen, och gick och lade mig hos honom, men ryggen vänd mot honom.
\'Herregud, du är ju iskall!\' sa han, med ett något oroligt tonfall.
\'Förlåt.\' ursäktade jag mig.
Tom placerade sin haka mot min axel. Jag rös av välbehag, då hans andetag nuddade min bara hud på ryggen.
\'Kan du berätta vad som är fel?\'
Mina ögon tårades, han skulle inte förstå, skulle tycka att jag var äckligt. JAg skulle förstöra vårat broderskap..
\'Nej, det går inte.. Jag kan inte.\' viskade jag, och vände mig om, så att jag kunde kolla in honom i hans ögon.
Hans bruna ögon, som för tillfället, speglade oro.
\'Bill, vad är felet..? Du har alltid kunnat prata om allt för mig..Vi har aldrig haft några hemligheter!\'
\'Detta är annorlunda..\' viskade jag, knappt hörbart.
Tom kollade oroligt på mig, sträckte fram sin hand och strök mig lver huvudet. Drog sina fingrar igenom mitt hår.
\'Snälla?\' viskade han.
\'Jag älskar dig, Tomi..\' viskade jag efter en stund.
Tom slutade stryka mig över huvudet.
\'Jag älskar dig också, Bill.\'
Jag suckade, vände mig om, ville inte visa att mina ögon tårades, och att en tår rann ner för min kind.
Tom lade ner sitt huvud på kudden, lade ena armen kring min mage, och tryckte sig emot mig, kanske för att hålla värmen? Jag visste inte.
I vilket fall som helst, så kunde jag ligga så här förevigt, nära min bror, känna hans andetag i nacken.. Andetagen som blev djupare och djupare, och tillslut, somnade han..
Jag låg stilla ett tag, bara lyssnade på hans andetag, strök min hand längst armen han hade kring min mage med långsamma och lätta rörelser, hoppades att han inte skulle vakna.
Men tillslut, efter vad som kunde ha varit timmar, somnade jag också..

(Tom)

Jag kunde höra hur någon snyftade till innanför Bill\'s dörr, funderade på om jag skulle gå in till honom och fråga vad som hade hänt.. Men jag klarade det inte.
Ville inte se hans ledsna ansiktsuttryck, ville inte se besvikelse i hans ögon..
Jag suckade, men tassade förbi hans dörr, och gick in i mitt rum.
Utan att tända lampan, tassade jag iväg till min säng, drog av mig allting förutom kalsongerna, och lade mig ner under mitt varma täcke..
\'Tomi?\'
Jag ville svara, men gjorde det inte, rädd för vad som skulle hända efter det..
Jag kunde känna Bills närvaro, om jag öppnade ögonen, skulle han förmodligen stå precis framför mig.
Jag kunde känna hans hand som strök bort dreadsen från mitt ansikte, och sedan kände jag hur han började gå ifrån mig.
Han fick inte lämna mig, jag ville att han skulle vara nära mig, att allting skulle bli som förrut, då vi var med varandra varje dag, kunde prata om allting.. Var oskiljaktiga.
\'Jag är säker på att du inte kom hit för att se till att mina dreads inte låg i ansiktet på mig?\' sa jag, i brist på annat att säga, men det funkade. Han stannade!
Bill vände sig om, och kollade på mig.
Även om det var mörkt, kunde jag se att hans kinder blev något rödare.
\'Vad är det, Bill?\' frågade jag, utan att kunna hålla oron borta från min röst.
Jag flyttade på mig, lyfte upp mitt täcka, gjrde tecken på att han skulle komma och lägga sig brevid mig.
Bill stod kvar för en stund, men tillslut kom han och lade sig tätt brevid mig.
Han var iskall, och jag skyndade mig att lägga täcket över honom, som om jag var rädd att han skule frysa ihjäl vilken sekund som helst.
\'Herregud, du är iskall!\' sa jag.
\'Förlåt.\' ursäktade sig Bill, och jag kunde nästan se hans leénde framför mig, trots att han hade ryggen mot mig.
JAg lade upp mitt huvud på hans axel, för att lättare kunna se hans ansikte, kunna prata med honom--
\'Kan du berätta vad som är fel?\' frågade jag mjukt.
\'Nej det går inte.. Jag kan inte..\' viskade han, och vände sig om, så jag kunde se hans tårade ögon.
Det smärtade i mig att se honom så.. Förkrossad.
Allt jag ville var att hålla om honom, aldrig släppa taget. Skydda honom från världen, trösta honom.. MEn jag kunde inte.. Jag kunde inte skydda honom mot det han oroade sig för, om han inte kunde berätta för mig.
\'Bill, vad är felet..? Du har alltid kunnat prata om allt för mig..Vi har aldrig haft några hemligheter!\'
\'Detta är annorlunda..\' viskade Bill, knappt hörbart.
Jag tvekade för en stund, men tillslut sträckte jag fram min hand, strök honom över huvudet, pillade med hans hår..
\'Snälla?\' viskade jag med gråten i halsen.
Vi hade altid kunnat prata, alltid! Men nu, trots att han låg alldeles intill mig, kändes det som om han var flera mil ifrån mig..
Jag saknade honom.
Saknade tiderna då vi kunde prata om ALLT, då vi inte hade några hemligheter. Men nu, under bara dem senaste två dagarna, så värkade det som om den kinesiska muren var imellan oss, och om vi skulle berätta en hemlighet, var vi tvungna att skrika ut den över hela Kina.
\'Jag älskar dig, Tomi.\'
Det värmde mig att han sade det, att han älskade mig. Trots att jag redan visste det, det hade jag alltid vetat, men det var så skönt at höra det från honom.
Jag slutade dra mina fingrar genom hans hår.
\'JAg älskar dig också, Bill.\'
Bill suckade, vände sig om, så att jag inte längre kunde se hans ansikte.
JAg blev faktiskt en aning förvånad över hans reaktion, men lade ändå ner mitt huvud på kudden, så nära Bill jag kunde komma, utan att hans hår skulle kittla mig i näsan hela natten, och lade sedan min arm om hans mage, tryckte honom intill mig. Ville visa honom, att jag fanns där för honom.
Under ett tag, låg jag bara där och tänkte, halv medveten om Bills fingrar, som strök sig över min arm. Men det dröjde inte länge, förren jag somnade..

Kommentera gärna :D