Kapitel 2

(Tom)

Jag vaknade av solen som stack mig i ögonen, första gången det var sol på flera veckor.
Minnerna från gårdagen dök upp i mitt huvudet, och jag fick genast panik, vart var Bill?!
Jag kolldae mig omkring, och snart fick jag syn på honom, sovandes på golvet.
JAg flinade för mig själv, skakade på huvudet, men lyfte sedan upp honom i sängen igen, lade täcket över honom.
Som tur var, vaknade han inte. Han såg så fridfull ut, att jag inte hade hjärta till att väcka honom.
Själv, klev jag upp från sängen och gick in i badrummet.
Jag kollade in i spegeln, såg hur ett trött ansikte, log tillbaka mot mig.
Jag suckade lite lätt, och vred sedan på kranen till duschen, försiktigt, för att inte väcka Bill.
Då vattnet hade blivit varmt, klev jag in i duschen, och lät tankarna flyta iväg. Dem fassnade på gårdagen, då Bill hade kommit in i mitt rum..
Så snart jag kände mig något renare, steg jag ur duschen, band en handduk runt höften och gick ut till mitt sovrum igen.
\'Va- vad gör du?!\'
JAg kollade förvånat mot sängen, Bill var vaken.
\'Um.. Klär på mig kläder?\'
Bill for upp ur sängen, med något röda kinder, och in på sitt eget rum. Hans dörr for igen med en smäll.
\'Okej?\' sa jag för mig själv, och började sedan klä på mig..

(Bill)

Halvt vaken, halvt sovandes, lade jag mräke till att jag lyftes upp, och någon lade på täcke över min kropp.
Värmen slog emot mig, men lite av värmen försvann igen, då Tom gick ur sängen, lämnade mig ensam, och, vad jag kunde förstå, så gick han ut i badrummet.
Snart sattes duschen på, och jag kunde gissa mig fram till att Tom klev in i den.
Jag låg och lyssnade på ljudet av vattnet från kranen ett bra tag, och innan jag visste ordet av, kom Tom ut fårån badrummet, BARA I HANDDUK!
\'Va- vad gör du?!\' frågade jag panikslaget.
Han kunde ju inte byta om framför mig! Vad skulle jag göra?!
\'Um.. Klär på mig kläder?\' svarade Tom frågande.
Herregud, här kan jag ju8 knte stanna!, tänkte jag och flög sedan ur sängen och stegade ut från rummet, noga med att inte slänga blickar på Tom, bara tanken gjorde mig röd i ansiktet..

Jag själv, gick ut i badrummet, som fanns på mitt rum, och satte på duschen.
Snart stog jag i den, lät det varma vattnet skölja av alla tankar på Tom, iallalfall, lät jag vattnet försöka.
\'Bill, vad är det som händer egenltigen?\'
Jag fick panik, herregud, stod han i badrummet?! Jag var NAKEN!
\'T- tom?!\' stammade jag, greppade en handduk från utsidan av duschen och tänkte knyta den runt... Tja.. Mitt heliga, innan jag gick ut till Tom, men självklart GLÖMDE jag att stänga AV duschen innan, så handduken blev GAANSKA blöt, men jag ignorerade det, stängde sedan av duschen och klev ut från den.
Tom höjde ena ögonbrynet, då han fick syn på den blöta handduken.
\'Vad är det med dig?\' frågade Tom, något oroligt.
\'V-vad pratar du om?\' frågade jag, i ett försök att vara lika lugn som Tom, men såklart, misslyckades jag helt.
\'Um.. ända sedan du vaknade imorse har du varit.. Konstig..\'
JAg skrattade till lite, i ett försök att vara mig själv.
\'Men lilla Tomi.. Jag kanske inte ville kolla på när du bytte om!\'
Tom höjde på ögonbrynet.
Jag kände hur jag långsamt blev röd i ansiktet, jag kunde inte göra något för att stoppa det, skit också!
Nu VET han att jag ser honom som mer än en bror.. Det är kört..
Tom bara ryckte på axlarna, och försvann ut från rummet, och snart kunde jag höra hur rummets dörr intill, smälldes igen.
Jag pustade ut, han hade inte märkt något.. Eller?
Tankarna virvlade runt i huvudet på mig, då jag snabbt slängde på mig kläder, och sedan gick in i badrummet för att sminka mig..

(Tom)

Något är fel med Bill, jag abra VET det!
Jag hörde hur han satte på duschen inne hoss sig, och i det ögonblicket bestämde jg mig, jag var tvungen att få veta.
Ville inte att han skulle vara hemlighetsfull längre.
Hatade när han dolde något för mig, kände att han inte kunde berätta allt för mig.
Jag berättade ju allting för honom! Kunde inte han vara lika öppen?
Jag suckade, och gick sedan över till Bill.
\'Bill, vad är det som händer egentligen?\' frågade jag, rakt på sak, då jag kom in i badrummet.
\'T - tom?!\' stammade han fram.
Nej, tomten, vad fan är det med honom egentligen?! tänket jag något irriterat, men sa inget.
Bill greppade en handduk, drog in den i duschen, UTAN ATT STÄNGA AV VATTNET!
Jag fick lust att börja skratta, vad var det med honom egentligen?
\'Vad är det med dig?\' frågade jag sedan, faktiskt oroligare än jag kände mig.
\'V- vad pratar du om?\' stammade Bill.
Han har blivit fullständigt knäpp ju!, tänkte jag, då jag granskade Bills osäkra ansiktsuttryck.
\'Ändå sedan du vaknade i morse har du varit.. KOnstig.\'
Bill skrattade till lite.
\'Men lilla Tomi, jag kanske inte ville kolla på när du bytte om!\'
Jag höjde ögonbrynet, knappt medveten av att jag gjorde det.
Bill blev röd i ansiktet, knallröd.
Jag ryckte på axlarna, och gick ut från badrummet, gick in till mitt rum.
Vad det än var för fel, skulle jag komma på det.. Tillslut..

(Bill)

Mamma var inte hemma, skit också!
JAg var ENSAM hemma, med TOM!
Så lugnt jag kunde, gick jag ner till köket och gjorde i ordning frukost.
\'Tom, vill du ha frukost?\' ropade jag.
Jag hörde hur Tom öppnade dörren från övervångingen, och kunde inte låta bli att le lite för mig själv, mat.. Det enda Tom INTE kan säga nej till.
\'Hörde jag orkdet: frukost?\'
Jag flinade mot honom, i ett försök att uppträda så normalt jag kunde.
\'Det gjorde du.\'
\'Härligt.\' svarade Tom kort, och började gå omkring i köket, duka fram tallrikar osv, medans jag själv, letade efter våra favoritflingor.
\'Vart har mamma ställt dem?\' muttrade jag, mest för mig sälv, medans jag öppnade ett skåp och kolalde rakt in i det.
Tom smög upp bakom mig.
\'Här är dem.\' sa han och sträckte sig över mina axlar, och tog fram ett flingpacket.
Jag rös till av välbehag, då hans andedräkt kittlade mig i nacken.
\'Så.. Bra.\' svarade jag.
Det var som om tiden hade stannat till då Tom hade stått bakom mig, men nu, när han gick bort till köksbordet, började tiden gå igen.
Jag stod kvar och stirrade in i skåpet, utan att riktigt vara medveten om det.
\'Bill?\'
Jag rycktes till verkligheten, stängde skåpet och stegade fram till köksbordet.
Jag satte mig mittimot Tom, och började ta för mig av flingorna.
När Tom sträckte ut sin hand, för att ta en skiva bröd, kunde jag inte hindra min blick, den fassnade på hans händer, sedan vidare til hans handleder, hans ansiktsdrag och läppar..
\'Ska vi göra något däruppe sedan eller?\' frpgade Tom, medans han bredde smör på sin macka.
Juicen, som jag precis skulle ta en klunk av, sprutade ut över hela bordet, rakt på Tom.
\'Ska jag ta det som ett nej?\'
Jag satt, helt fast frusen och bara stirrade på honom.
\'Bill?\'
\'Förlåt..\' sa jag tillslut, reste mig upp och hämtade papper.
Jag började torka av den del av bordet som hade blivit blött av min juice, och sedan var det bara Tom kvar..
\'Här..\' sa jag och räckte fram papper till honom.
Tom tog emot det, och började torka av sin tröja, som var den delen som mest blivit drabbad.
\'Förlåt..\' upprepade jag.
Tom suckade.
\'Skit samma, så.. Hur blir det sen då?\'
\'Ja, visst.. Vad vill du göra?\' svarade jag.
\'Grovhångla...?\'

Kapitel 3

(Bill)

JAg fick inte fram ett ljud, jag bara stod och stirrade på Tom.
\'Bill.. JAg SKÄMTA!\'
Jag rycktes tillbaka till verkligen.
\'Jag.. Måste gå..\' sa jag medans jag stirrade rakt framför mig.
Seadn gick jag ut från köket, ut genom ytterdörren, och lät sedan benen leda mig vart dem ville..

Skogen, precis vad jag behövde.
En stund för mig själv, samla mina tankar.
Jag kunde inte låta bli att märka tårarna som rann ner för mina kinder.
Det var inte Toms fel, han visste inte. Hur skulle han kunna veta?
Hur många trodde på ALLVAR att ens bror var kär i en? Nej, precis., Ingen.
För att vara kär i sin bror var både ÄCKLIGT och OLAGLIGT. Men jag kunde inte hjälpa det.
Tom betydde så mycket för mig, han var mitt allt. Min andra halva, den viktigaste delen av mig.
Utan honom, skulle inte jag kunna leva. Utan honom, VILLE jag inte leva.
Jag skulle kunna dö för honom. Det hade alltid varit så för mig, Tom och sedan Bill. Jag kom alltid i andra hand.
Jag visste, att om Tom skulle få veta min känslor för honom, så fanns risken att jag skulle förstöra vårt broderskap, vilket jag absolut inte ville.
\'Varför. Tomi..?\' viskade jag rakt ut i luften, och tårarna fortsatte rinna..

(Tom)

Bill bara stelna till, vad hade jag nu gjort?
Skrämt ihjäl honom?
\'Bill.. Jag SKÄMTA!\' sa jag, ihopp om att han skulle bli sig själv igen, skratta, men gud vad fel jag hade.
\'Jag... Måste gå..\' sa han, och innan jag visste ordet av, var han borta.
Vad hade jag gjort?
JAg hade förmodligen skrämt bort honom från mig.
Aldrig mer skulle han våga sova i samma säng som mig iallafall.
En tår föll ner för min kind, jag hade verkligen ställt till det nu.
Tänk om jag hade skrämt iväg honom från mig? Förstört vårt broderskap?
Jag plockade undan, den snudd på orörda frukosten, och stängde sedan in mig på mitt rum, ihopp om att han sknart skulle komma tillbaka.
Komma in till mitt rum och le mot mig, skratta med mig, prata med mig..
Men ingen Bill kom.. Inte ens innanför dörren, och jag kände oron växa inom mig.. Hade det hänt något?
Vart var han nu?
Plötsligt for paniken genom mig.
Ja, vart var han egentligen? varför hade han inte hört av sig? Varför var han inte tillbaka ännu?
I ren panik, flög jag upp från fönsterkarmen, där jag satt och stirrade ut genom fönstret.
Ute hade det börjat dugga igen, härligt.
Kläder efter väder, tänkte jag, utan någon som helst andledning, innan jag stormade ut ur huset, och började leta..

(Bill)

\'Nemen, är det inte rockstjärnan?\'
Ja, men så härligt, gamla mobbare!, tänkte jag ironiskt, då jag såg vilka som var påväg emot mig.
Ibland kunde jag inte fatta att dem hittade mig VARJE gång!
Varje jävla gång, vart jag än var.
Jag visste att mitt smink hade runnit en hel del, men vad kunde jag göra åt saken?
\'Vår kära..\' sa en av killarna och knuffade omkull mig, så jag for i marken, \'lilla\', en spark i magen, \'rockstjärna.\' avslutade han, och sparkade till mig i magen igen.
Jag stönade, kröp ihop i fosterställning för att, på något sätt, rädda min mage för nya slag.
\'Tål du inte stryk?\' hånade en annan kille.
Jag orkade inte svara, kände hur tårarna trängde sig fram igen.
\'Lilla bebisen..\' sa någon av dem, och dem andra i gänget började skratta.
\'Bill?!\'
Jag orkade inte reagera på mitt namn, det var säkert någon av dem som drev med mig igen.
\'Bill!\'
Jag kollade upp, Tom!
\'Tom..\' viskade jag tyst, rädd för att han skulle komma hit.
Rädd för att de skulle skada honom också.
\'Nej, Tom..\' viskade jag och paniken började växa inom mig.
\'Nemen, hans kära tvillingbror komemr och hälsar på.\' sa en av killarna.
\'Låt honom va!\' ropade jag, så högt jag orkade.
\'Bill, vad har dem gjort med dig?\' sa Tom skräckslaget och skyndade sig fram till mig.
\'Gå.. Härifrån..\' bad jag.
Tom hyschade mig, och jag tysande.
En av killarna stegade fram till Tom och mig, och drog bort Tom ifrån mig.
\'Ni är sjuka i huvudet.\' sa Tom.
Killarna bara stod och flinade, tänkte dem låta oss gå?
\'Berättar du något, åker huvudet av på fjollan.\' väste en av dem till Tom, och gjorde en gest mot mig, som låg i Tom\'s trygga famn.
Han började gå därifrån, men någon lade fällben för honom, och vi båda föll ihop igen.
Tom lyckades vända på sig, så jag hamnade över honom.
Han stönade av smärta, men lyckades resa på sig igen.
\'Jag kan gå själv..\' sa jag svagt, rädd för att skada honom ännu mer.
\'Nej.\' sa Tom bestämt, och fortsatte gå.
Snart var vi ute ur skogen, påväg hem igen.
Tårar rann ner för mina kinder, och jag kunde inte släppa blicken från Tom, rädd för att han bara skulle falla ihop.
\'Tom.. Jag vill gå själv.. Du behöver inte bära mig..\' sa jag igen.
Tom kollade ner på mig, log mot mig, men släppte inte ner mig.
Snart kom vi hem igen, Tom fick in mig i huset, och styrde stegen mot mitt rum.
\'Kan jag få vara i ditt rum?\' bad jag tyst.
Tom såg lite förvånad ut, men bar istället in mig i sitt eget rum, lade ner mig på hans säng.
\'Tack..\' sa jag svagt, log lite mot honom, innan allting blev svart.

(Tom)

Någonting sade mig att Bill hade gett sig av till skogen, och att han hade hamnat i problem, så jag gav mig genast av dit.
\'Bill?\' ropade jag, ihopp om att han skulel svaa mig.
Inget svar.
Snart kom jag till en slags glänta, där jag oh Bill brukade leka när vi var små, och där fann jag också, till min förskräckelse, Bill, liggandes på marken.
Ett gäng killar, kanske ett eller två år äldre än oss, stod runt honom, hånflinade mot honom.
\'Bill!\'
Bill kollade upp från marken, panik speglades i de tårfyllda ögonen.
Det smärtade mig att se honom sådan, jag visste inte vad killarna hade gjort med honom, men jag var säker på att det fanns en andledning till att Bill låg på marken och grät.
Jag ville bara ha honom i min famn, trycka honom imot mig, trösta honom, säga att allting skulle bli bra..
\'Tom..\' viskade han tyst, men högt nog så att jag kunde höra det.
Jag gick mot honom, killarna skingrades, lät mig komma fram.
\'Nej Tom..\' viskade Bill, och ögonen svämmades över av tårar igen.
\'Nemen, hans kära tvillingbror komemr och hälsar på.\' sa en av killarna.
Jag ignorerade honom, allt jag brydde mig om var Bill.
\'Vad har dem gjort med dig?\' frågade jag, böjde mig ner, för att få hålla om honom, visa för honm att jag fanns där.
\'Gå.. Härifrån..\' bad Bill.
Jag hyschade honom, och han tysnade.
Precis när jag skulle ta honom i min famn, drog dem bort mig ifrån honom.
\'Ni är fan sjuka i huvudet.\' sa jag, och han släppte mig.
Jag gick fram till Bill igen, böjde mig ner och lyfte upp honom i min famn.
Han vägde ingenting, även om han var lång, så var han också smal, så han vägde nästan inget.
\'Berättar du något, så åker huvudet av på fjollan.\' sa en av killarna, oh gjorde en gest mot Bill, som låg i min famn.
Jag svarade inte, gick istället förbi honom, men innan jag kommit för långt därifrån, lade en av dem fällben för mig, och jag trillade.
Jag lyckades falla, så att Bill hamnade över mig, istället för under mig.
Huvudet slog i marken, och jag stönade till av smärta, men lyckades ta mig upp på benen, fortfarande med Bill i min famn.
\'Jag kan gå själv.\' sa Bill svagt.
\'Nej.\' svarade jag bestämt, utan att kolla ner på honom.
Snart kom vi ur skogen, och var påväg hem.
Mitt huvud dunkade av smärta, men jag ville inte visa för Bill att jag hade ont, då skulle han tvinga mig att låta honom gå, villket jag absolut inte ville att han skulle göra.
\'Tom.. Jag vill gå själv.. Du behöver inte bära mig..\' sa Bill igen.
Jag kollade ner på honom, log lite, men släppte inte ner honom.
Snart var vi hemma igen, jag fick in Bill i huset, och gick uppför trappan, och började sedan stega mot Bills rum.
\'Kan jag få vara i ditt rum istället?\'bad Bill tyst.
Jag blev faktiskt en aning förvånad, men bar istället bort honom mot mitt rum, lade ner honom på min säng.
\'Tack..\' sa Bill svagt, och stängde sedan ögonen.
Jag visste inte vad jag skulle göra, vad som hade hänt i skogen..
Men jag kom fram till att Bill fortfarande andades, så allt för allvarligt var det nog inte.
Jag gick ner i köket, fyllde ett glas med vatten, och gick sedan upp till mitt rum igen.
Jag ställde ner glaset på nattduksbordet, gick sedan fram till Bill, och tog sedan av honom hans skor, sedan gick jag fram till soffan, som var placerad brevid fönstret i rummet, och tog sedan upp filten som låg på den, och lade den över Bill.
Efter de att jag hade bäddat in honom, tog jag av mig mina egna skor, och lade mig tätt brevid honom, höll om honom.
För första gången på länge, kände jag mig ganska trygg, förutom faktum att mitt huvud bultade mer än någonsin, så kände jag mig trygg, tryggare än på länge.
Bill var källan till min trygghet, och så skulle det alltid vara..

Kommentera gärna :D