Dagen efter och jag hatar dig.
Hatar att du inte vill som jag.
Hatar att jag vill, men inte kan.
Inte får.

Säga vad jag vill
se ut som jag vill
göra vad jag vill
äta som jag vill

ändå är det just det jag vill

Visst.
Min alldeles egna patetiska, desperata och narcissistiska dag.
Passerad.
Glömd.
Av mig, av dig, av dem,
av hela människosläktet.

Vi använder stora ord och småskrattar
åt varandras idioti.
Som om det skulle hjälpa.
Vi vet båda två.
Försöker bara konstatera det.
Visa varandra att vi vet.
Och hoppas att faktumet att vi vet om det,
minskar faktumet att det är så.
Vi skäms.
Båda två.
Försöker rättfärdiga vårt beteende
genom outhärdligt uppenbara upprepningar.


I min almanacka hatar jag att jag inte är du.