Jag bestämmer nu att det regnade den dagen. Jag bestämmer att det var så. Det regnade den dagen. Mormor höll min hand när vi gick över gatan – för att jag inte skulle springa iväg, sa hon – och så regnade det. Det regnade så mycket att jag blev blöt inpå skinnet efter bara några sekunder. Störtregnade. Jo, så måste det ha varit. Vi hade bråttom hem. Det var ju söndag. Vi skulle se på Söndagsöppet och äta glass. God söndagsglass med sylt i vaniljen. Mormor och jag. Det var kallt också. Jag säger det nu, att det var kallt, och då blir det ju så. När vi var nästan hemma träffade vi farbror Bernt.
- Vilket väder, sa han
- Ja, huga ja, sa mormor.
Själv sa jag nog ingenting.

Det var hemskt många människor på begravningen. Fler än vad som kändes rimligt. Långt fler än vad som kändes rimligt. Varför skulle de prompt vara där och äta av min sorg? Varför skulle de komma och sörpla upp mina tårar? Stirrade på mig gjorde de också, med sina märkliga vuxenögon. De där ögonen som tycker synd om, på ett klistrigt sätt.
- Stackars pojken
De trodde inte att jag hörde.
- Vad ska hända med honom nu?
Ja, vad skulle hända med mig? Det kunde de ju gå och spekulera i. Det var ju inte som om det var deras problem.

Handdukarna i min barndom luktade alltid på ett speciellt sätt. De luktade starkt av rosenskjölmedel och av mormors händer. Hon rufsade mitt hår med en blå den eftermiddagen. Sen föste hon in mig i badrummet.
- Så, av med alla kläder. Och så duschar du varmt
Jag var väl inte snabb nog.
- Seså! Ett, två, raska på! Du vill väl inte få lunginflammation, som din mamma när hon var liten flicka?
Jag minns det så. Det är så det måste ha varit, eftersom jag ju sagt att det regnade. Om det regnade var det så, konsekvent. Jag skrattade åt mormor, och mjukisdressen med Batman på låg hopvikt utanför badrumdörren.

Yvonne var där. Jag tyckte aldrig om Yvonne. Hon kramades alldeles för hårt och länge. Sen luktade hon kvalmigt av någon blommig parfym också. Hon grät. Varför skulle hon gråta? Det var inte hon som just blivit ensammast i universum. Det var det faktiskt inte. Jag blev fuktig i håret när hon kramade mig – för hårt, för länge.
- Lilla vän, sa hon. Ojoj, lilla vän.
Stick och brinn StinkYvonne! Jag förstod aldrig riktigt varför vi ens kände henne. Vi. Eller jag. Jag. Jag kände. Jag kände inte. Prästen sa någonting om att omslutas. Vad betydde omslutas? Vi sjöng ”Bred dina vida vingar”.

Lena Philipsson sjöng på Söndagsöppet. Jag tyckte hon var fin. Hon hade fluffigt hår och snälla ögon. Glassen hade smält lite lagom. Sådär så att den nästan kändes varm i munnen.
- Var det gott? sa mormor.
- Mmmm,
Jag log med munnen full av glassgegg.
- Du och jag Albin. Du är mormors lille pojk du.
- Fast jag är inte så liten. Jag är åtta ju. Då är man inte liten mer.
- Nej förlåt. Nu höll jag nästan på att förolämpa unge herrn!
- Tsss!
Jag slängde en kudde på henne.
- Vojj, vojj. Vad ska det bli av dig? En liten ligist? Ve mitt gamla mormorshjärta!
Jag är i alla fall nästan säker på att det var Lena Philipsson. Det kan ha varit Carola.

Jag tycker fortfarande om den psalmen. ”Bred dina vida vingar”. Där får man plats liksom. Och den dagen – när alla myllrade och ojade och kramade och stirrade – ville jag gömma mig under Jesusvingarna. Och vänta tills det gick över. För det måste ju gå över? Visst skulle det väl gå över? Allting, och försvinna? Jag undrade varför inte farbror Bernt var där. Hade jag fått önska en person – utom den uppenbara såklart – hade jag valt farbror Bernt. Det var han som hade lärt mig cykla. Och han pratade aldrig för mycket. Någon skulle komma och hämta mig sa de. Jag hoppades att det inte var den där Eva igen. Hennes potatis var alltid halvrå. Och så kokte hon nyponsoppa på pulver.

- Oj, så trött jag är! Survädret tar på krafterna. Vojj, vojj. Har du borstat tänderna?
- Ja!
- Varenda en? Minst tio gånger?
- Kanske…
- Hopp i säng då! Marsch pannkaka!
- Jag är ju redan i sängen, knasmormor!
- Redan? Det var det värsta! Då är det väl jag som får skynda då.
Och så pussade hon godnatt. En på varje kind och en på pannan. Lika varje kväll.
- Godnatt min skatt. Dröm öst, dröm väst, dröm tröst, dröm bäst.
- Godnatt mormor. Snart är jag för gammal för ramsan va?
- Pytts! Man blir aldrig för gammal för ramsan. Jag läser den för mig själv varje kväll. Och jag är ju en gammal kärring. Älskar dig trollet.
- Älskar dig mormor.
Det var när hon inte väckte mig morgonen därpå som jag nästan visste.

- Albin, det här är Margareta. Hon är din kusin från Västergötland. Hon bor på en fin gård med en massa djur. Lamm och hundar och höns… Och så har hon en liten dotter, som heter Petronella. Hon är bara två år yngre än du. Det blir som att du får en lillasyster. Det kommer du säkert att tycka om. Göran, hennes man, har packat dina saker, så att du kan följa med dem hem nu och bo där. Det blir väl bra?
Jag svarade inte. Det blev väl bra? Ja, det blev säkert bra. Bra, bra. Jag undrade hur hon kokte potatisarna. Hon log mot mig, Margareta, men hon var inte mormor. Hon tog min hand.