Regnet smattrar mot den kalla rutan. Förvrängda skepnader av människor skyndar snabbt förbi. Lyktorna längs asfaltsormen är hypnotiserande. På radion spelas en lugn balad med en smidig röst.

Bort. Det var allt de sade. Vi måste bort från allt och alla. Ett nytt hem skymtade i horisonten och jag undrade flyktigt hur länge detta kommer vara. Allt var nytt, inget gammalt. Utom morfar kanske, han snarkade i sätet bredvid mig i bilen.

Åskan knallar. Den brukade göra mig rädd men dess läte tycks ha ändrats. Skuggor av de stora träden sveper in i det lilla fordonet. Jag drar filten tätare runt omkring min kropp och sluter ögonen. Asfaltsormen slingrar vidare.

Oro. Det var nog det jag kände. En konstant oro för vad som skulle hända och vad som hänt. De försökte alltid föra mig bakom ljuset och trodde aldrig att jag hörde deras viskningar. Ni har fel. Jag hör allt och lite till.

Rutan är iskall men ändå pressar jag mitt ansikte mot den. En tår rinner sakta ned för min kind. En bensinmack susar förbi där utanför, så ensam och öde. Regnet tilltar och ljudet från alla ilskna droppar mot glaset dödar allt annat.

Rädsla. Jag hade aldrig riktigt vågat mig på ordet men trodde mig då förstå dess mening. Hur länge till kan det pågå? Hur länge kan vi fortsätta gömma oss? Jag fick aldrig träffa någon i min egen ålder och än mindre vuxna. Allt jag hade var mig själv. Och rädslan.

En plötslig tutning väcker mig på nytt. Det gröna ljuset passerar och så fortsätter flykten. Det är ljusare ute och solen är på väg upp. En ensam fågel fångar min blick. Den dyker mot vattenytan på den stilla floden intill ormen.

Ensam. Det var jag säker på att jag var. Utan någon som sade ett knyst, utan någon levande själ. Jag är ett skal, tänkte jag. Som kanske en dag skulle bli bebott eller kanske inte. För ett ögonblick mötte jag hans ögon, de stora vildsinta, kalla. Jag blundade genast och låtsades sova.

Brummandet omges av molnen, de tycks komma allt närmre, bli allt tätare. Ansikten ändras allt som ormen ringlar, grymma, varma, vildsinta och overkliga. Dagarna går i varandra, minuter är timmar och sekunder oändliga då bilen fortsätter sin lönlösa färd.

Vilja. Det kändes som om alla fick sin fram utom jag. Varför överger man sitt hem? Jag ville stanna men visste på något sätt att det inte gick. Då beslutet var taget var jag inte hälften så uppgiven som de andra men förtvivlad över min maktlöshet.

Avgaserna svävar långsamt fram längs de vita strecken. De få solstrålar som når igenom molntäcket sticker likt nålar i mina ögon. Stämningen är spänd och ingen har ännu börjat tala. Radion är avstängd. Alla ögon är slutna men ingen sover, allra minst jag.

Hjälplöshet. Den kröp likt insekter över mitt unga sinne. Allt var vansinne, ingenting spelade längre någon roll. Våra liv skulle bytas ut liksom allt runt omkring oss men till vad? Mitt emellan det förflutna och framtiden finns intet. Där svävade vår farkost utan mål.

Långtradare och lastbilar rullar bredvid. Hastigheten ökas men målet är långt bort. Avfart efter avfart passeras. Numera känner jag inte igen någonting längs ormen. Skyltarna har skiftat tecken och klimatet sin typ. Regnet börjar falla igen.

Varför? Finns det ett skäl att tvinga ett barn från sitt hem? Finns det ett skäl att fly vänner och fiender, familj och grannar? För mig var det obegripligt och det är det ibland även idag. Ingen förtjänar att bli av med allt för att börja i intet. Det som var jag blev någon annan.