Han vaknar upp i lakan fuktiga av kallsvett. Lukten av gammalt trä. Tiden står stilla och skogen ger inga ledtrådar bortom de dammtäckta fönsterglasen. Allt är ålderdomligt. Byrån i vitmålat trä. Tavlan på väggen rakt emot sängen; en man som fiskar ute på sjön, stilla mörkblått vatten och lutande granar. Tavlan för alltid tankarna till ett annalkande oväder med sin gråmolniga himmel och mörka färgtoner. Telefonen har inte ringt än. Inte en signal sedan han steg in i stugan och låste efter sig. Magen kurrar men han är inte hungrig. Han tar en cigarett. För snabbt tillbaka armen under täcket.

Han målar en mental bild nu. Halsen gör ont efter cigaretten, en klump som fastnat någonstans i strupen. Färgerna blandas till mörkgrått och tavlan blir rörig fast han har obegränsat med färger. Någonstans borde han kunna urskilja ögon, men istället känns det som om missfostret han fantiserat fram blänger tillbaka på honom. Inuti är allt i rörelse, utanpå står tiden stilla. ´Jag ska resa på mig´, tänker han. ´Jag ska stiga upp och möta dagen.´ Kroppen lyder inte. Han sträcker sig efter en till cigarett och röker med klumpen växande i halsen. ´Jag ligger kvar här. Jag drar täcket över mig och väntar på att glädjen återvänder.´ Det knarrar i stugans väggar.

Han kapitulerar. Sätter ner stickande fotsulor mot det kalla trägolvet. Steg för steg tar han sig ut från sovrummet till den dunkla hallen. En kvist slår mot ett av fönstrena ut mot baksidan. ´Är det regndroppar på glaset?´ Han kommer fram till trappan och stödjer sig mot räcket medan han klampande tar sig ner. Det känns som om han är ensam i stugan fast han anstränger sig för att tro att någon väntar där nere.

Telefonen ringer inte. Han dricker sitt kaffe i små smuttar, blåser bort vattenångorna innan han för koppen mot läpparna. ”Världens bästa pappa”, står det i röda stora bokstäver mot den vita keramiken och nedanför vilar ett stort hjärta. Han kramar hjärtat med sina magra händer, försöker få det att tränga bort kylan i hans inre. Kaffet gör ont när det sipprar ner i magen. Varje klunk blir en plåga men han slutar inte utan fortsätter dricka medan blicken vilar i reflektionen från sjön bortom köksfönstret. Stilla mörkblått vatten och lutande granar. Vid bryggan är den gamla mörka ekan förtöjd med ett ordentligt rep, fylld med regnvatten och i tålmodig väntan på nya turer.

Mackan brer han med ett tunt men heltäckande lager innan han hyvlar två ostskivor. Han har kvar kaffekoppen i ena handen och tar mackan i den andra medan han lutande mot diskbänken fortsätter stirra ut genom fönstret. Det är som om han tror sig missa något där ute varje gång han tittar bort. Sjön blickar tillbaka, visar honom sitt mäktiga djup och får honom att undra över sjöns botten. ´Har inte jag dykt där?´ Han drar sig till minnes det kalla vattnet mot huden och känslan av att sträcka sina händer ner genom dyn. ´Det finns ingen botten.´ Känslan griper honom kort med en plötslig skräck och i äckel vänder han ryggen mot det dammiga fönsterglaset och stirrar med vidöppna ögon mot telefonen. ´Den har inte ringt än.´

I vardagsrummet står den blåblommiga soffan mitt emot den gamla svartvita teven och mot väggen mellan dem vilar vägguret men sina stora visare stelnade i ett ögonblick. Han öppnar luckan i den mörka träkroppen och tittar på pendeln som hänger där orörlig. Borde jag knuffa igång den? Han står där tvekande en lång stund medan äppelträdet på framsidan skakar lite lätt med sina nakna grenar. ´Så länge uret står stilla når dess tickande inte mig. Så länge visarna vilar kommer ekans förtöjning att hålla´, intalar han sig själv. Kaffekoppen har han ställt ifrån sig, cigarettpaketet ligger på köksbordet. Hans nakna kropp huttrar i den stilla luften. Han saknar värmen från hjärtat, de små händerna, i sina händer.

Varmt vatten fyller badkaret medan han tittar på sprickorna i spegeln. Varje bit har sin egen reflektion, tillsammans bildar de ett monster av hans skäggiga ansikte. Dussintalet ögon som blickar tillbaka mot honom. Det forsande vattnet får kranen att väsa. Men han står kvar där och stirrar tills hela karet är fyllt innan han stiger ner i det varma vattnet. Han vill omge hela sin kropp med värme men badkaret är för litet. För att doppa sitt huvud måste han sträcka upp benen, han vrider sig fram och tillbaka innan han är nöjd, vilande med nacken mot badkarskanten. Kranen droppar på hans hjässa. Tårar droppar i karet. Han torkar sin hand mot handduken och tar upp en ny cigarett. Tänder den försiktigt för att inte blöta ner den och drar djupa bloss. Askan låter han falla i vattnet, blundar och låtsas att han är någon annanstans. Han ligger där tills vattnet har kallnat.

Han har klätt på sig ett par jeans och en tröja som låg slängda på golvet i sovrummet och sitter på en av köksstolarna och väntar på att telefonen ska ringa. Framför sig har han en bläckpenna och ett anteckningsblock som han inte kan öppna. ´Minns du de barnsligt spretiga bokstäverna? De felstavade orden? Det var strax innan ekans förtöjning lossnade´. Han stryker den svarta släta pärmen på boken. Stänger av tankarna och upprepar rörelserna likt ett mantra. När han tittar upp från det svarta har köket blivit dunklare. Han är yr och trött, ögonen känns ansträngda. I en plötslig rörelse mot spisen stöter han till kaffekoppen som faller ner på trägolvet. Hjärtat delas i två. Han stirrar på keramikskärvorna. Låter dem ligga och tittar ut mot sjöns mörka vatten. ´Telefonen står tyst. Jag lät henne sjunka.´

Molnen mörknar. Regndroppar träffar fönstrena. Först några stycken och sedan flera. Sjöns vatten börjar att röra på sig. Han lyssnar spänt tills den första knallen ekar över himlavalvet. Regnet piskar mot stugans träväggar och tegeltak. Det svarar tillbaka med stön och knarranden. Han springer in i vardagsrummet, halkar på tygmattan och slår smärtsamt in med sidan i teven. Stötar sprider sig över kroppen och han jämrar sig stilla. En till knall och sedan hör han; väggurets tickanden genom rummet. Han har damm över kläderna som han slår av sig medan han reser sig upp och går tillbaka in i köket. Det gör fortfarande ont. Telefonen ringer inte. ´Stormen är här´. Sjöns vatten kastar sig lekfullt runt med spöregnet. Ekan slår gång på gång hårt in i bryggan. Han står där och stirrar ut över skogen. Fruktar att granarna ska brytas i sina krängningar. Stugan jämrar sig över oväsendet. Han plockar upp skärvorna efter kaffekoppen.
Något närmar sig. Han tittar först ut mot sjön. Urskiljer ingen i det täta regnet. Sedan ser han; bryggan står tom, ekan är borta. Han spänner ögonen ut över vattnet men skymtar den inte. ´Har den sjunkit?´ Något närmar sig. Han vänder sig om mot framsidan; blickar ut mot grusstigen i den mörka skogen. Ljussken borta på stigen, billyktor som lyser upp i ovädret.

Hennes bil kör upp på uppfarten. Först står den där en stund med lyktorna på sedan slocknar de och han stiger undan från fönstret och lyssnar spänt på dörrklockan. Två åskknallar passerar innan ringklockan ringer. Väntande, tryckt mot köksväggen. Tittar ut mot den tomma bryggan. Fotsteg utanför köksfönstret. Han ser henne inte men hör hur hon gnuggar mot glaset som om hon försökte kika in. Han väntar en stund. Går sedan bort mot ytterdörren. Öppnar. Ser in i hennes ögon. Möter sorgen inom dem.
Hennes röst,”Det var inte ditt fel.”