Han betraktade sprickorna i tapeten. På den tiden var det fortfarande inte ovanligt att husen sakta rörde på sig så att tapeterna sprack. Det var som att också huset kände omvärldens rörelser och sakta vred på sig av obehag. Han hade vaknat några minuter tidigare till de många snabba dunsarna. Terrorn hade till slut spridit sig till hans grannar. Vad hade han gjort för att förtjäna det? Vad hade han gjort för att vara förtjänt av tung bas som spred sig genom väggarna?
Då, när de frågorna flockades i hans huvud, hade han ännu inte förstått räckvidden av det som hade hänt ett par veckor innan. Då hade han suttit på middag med några nära vänner och lyssnat på deras diskussioner och själv kastat sig in i några av dem. De hade suttit fyra stycken runt ett bord och ätit den obligatoriska pastan och druckit det anonyma vinet. Han hade till och med bjudit på kaffe. Det hade förväntats av honom och han hade förväntat det av sig själv. Att huset rörde på sig även då hade han inte lagt märke till.
Givetvis hade han varit medveten om att något var på gång. En vecka innan middagen hade han mött två vänner på ett kafé inne i staden. Inte samtidigt och inte på samma plats, men efter varandra bredvid varandra. Då hade han vagt uppfattat en oro. Han hade inte kunnat sätta fingret på vad det var och han spelade vackert med i det artiga spelet. Han tackade snällt när kvinnan bakom disken rekommenderade en annan dryck och han fråga pliktskyldigt intresserat hur maten smakade. Och när han låg och betraktade tapeterna funderade han på om hans bekanta redan då hade upptäckt de sprickor som nu dagade sig. Han mindes att han hade flackat med blicken båda gångerna även om han nu för sig själv påstod att det då var av olika anledningar. Men så är det ju så med sprickor som med mycket annat, de river upp det som en gång varit beständigt och helt. Lika litet som sprickor förmår hålla ihop förmår flackande ögon fokusera.
Det tänkte han på när han betraktade sprickorna i tapeten. Till slut avbröts dunsandet och han kunde med säkerhet lämna sängen. Han drog upp persiennerna och tittade med livlös och trött blick ut på det spruckna snötäcket. Inte ens snön ville spela med i hans spel, men det brydde han sig inte om. Istället smög han tyst ut i det större rummet och beredde sig en kopp kaffe. Om hans mor hade sett honom hade hon kanske betraktat honom med gillande min. Om hon hade varit där hade hon kanske redan väntat med en kopp i handen. Nu slog han istället på tv:n för att få lite sällskap till filmjölken och kaffet.