Den 11-årige pojken hade fått nog.
Han ville inte vara med längre.
Slut var han av all terror, allt svek.
Familjens dysfunktion hade börjat
äta på hans själ, & styvpappans
kyla gav honom allt värre mardrömmar.

En natt, när den blinda så kallade mamman
jobbade på sjukhuset & styvpappan
sov, så tog pojken en hammare, smög
in till styvpappans sovrum, måttade
ett slag mot hans huvud... & PANG...
Några kraftiga slag till & det var över.


Många år av gravt lidande förhindrades på
detta vis, & pojken rös av både befrielse,
obehag & äckel över allt blod som forsade.
Polis & sociala myndigheter tog så hand
om honom och han fick så småningom, trots
allt, ett ganska bra liv... i kärlek & kreativitet.