Hur kunde du någonsin tvivla på min kärlek,
som alltid bara var ämnad och helgad åt dig,
att det någonsin kunde finnas någon annan man i mitt liv
än den ende som var värdig,
den ende som aldrig svek mig,
den ende som alltid behöll mig i sitt sinne
och aldrig tänkte på att låta någon annan tränga in?
Jag var alltid så säker på dig,
jag visste att du var osvikligt den ende
som man alltid kunde lita på
och den ende man som aldrig kunde bedra mig.
Ändå var din misstrogenhet som en besatthet,
som en obotlig åkomma och mentalsjukdom
som jag aldrig kunde få bukt med
då den inte tillhörde mig själv.
Men min kärlek fanns alltid kvar
och väntade på dig med evig tillit
fastän du aldrig kom,
eftersom du aldrig kunde fatta och tro
att kärleken verkligen kunde vara
just så god att den inte verkade vara sann.
Du ägde mig alltid och gör det alltjämt,
och jag kommer alltid att finnas kvar och vänta på dig
tills min kärlek äntligen kan skingra dina tvivel.